I förra veckan ringde de från djurkliniken och berättade att askan efter Cayenne kommit och att jag kunde komma och hämta den när jag ville. I dag kände jag mig stark och samlad och redo. Jag har trots allt inte gråtit över förlusten de senaste två veckorna, så att konfronteras med något så konkret och påtagligt som kartongen med askan kändes inte svårt.
På väg till djurkliniken stannade jag till vid djurbutiken där jag köpte kattmat innan Cayenne blev sjuk. Jag ville lämna över en låda böcker av kåserisamlingen Cayenne – kattpojken med bett, för att be personalen dela ut till kattägare och därmed hedra minnet av honom.
Jag hann knappt innanför dörren innan det brast och tårar vällde ut. Med möda lyckades jag berätta mitt ärende och sedan var det bara att vända hemåt igen. En ny gråtreserv hade hittats, en som rymde massor av tårar och sorg.
Jag får samla nya krafter och hämta askan en annan dag. Det får bli en promenad till havet i stället.
Så kan det vara. Oväntade reservoarer av sorg springer i dagen. Troligen inge idé att försöka dämma. Kanalisera är enda möjligheten. Du har verktygen.
Ja. En älskad katt kanske dyker upp i feelgoodromanen, vem vet. Att skriva är ett utmärkt sätt att bearbeta sorg.
Vissa andra varelser blir bara speciella för oss. Det kan vara en katt, en hund, en häst, en råtta (eller för den delen en människa). Kvittar egentligen, för mig har de varit personligheter. De bor kvar i hjärtat för där hör de hemma. I mitt hjärta bor många älskade och det har blivit många tårar. Men det beror på att det har funnits mycket kärlek. Det är svårt att förlora någon man kommit nära. Tänker på dig. Kram <3
Tack, det värmer!
Oj Annika, jag visste inte detta! Känner med dig….
Ja det var tungt. Nu har jag hämtat askan och så fort det blir vår ska den spridas på hans favoritplatser.