Jag blev i princip klar med inlagan till boken om Cayenne strax före påsk. Nu återstår bara förord och sista kapitlet, som jag ett tag befarade skulle bli det sämsta tänkbara: en död huvudperson. Men efter att Cayenne varit inlagd på djurklinik ett par dygn och fått dropp kom han hem som en delvis ny katt. Problemen fortsatte när han började kräka av sitt torrfoder, men nu ser det ut som om även de bekymren är över.

Äntligen kan jag slappna av och börja njuta av min tid. Då får jag ångest av att det är så fruktansvärt mycket jag ska göra i trädgården. Ändå är det inget revolutionerande, jag ska bara försöka få ordning överallt. Jag kommer aldrig att hinna, tänker jag och spanar mot regnhimlen. Så kommer några dagar med lätt solsken och ångesten släpper. I dag när jag städade i en liten rabatt njöt jag för första gången. Det blir nog bra, och jag ska nog hinna.

Att jobba i trädgården är som att skriva en roman. Det finns stunder då jag tvivlar på allting. Och det finns stunder då jag vet att jag är på rätt väg och att jag kommer att slutföra projektet precis som jag tänkt mig.

I maj ska jag börja jobba med min kommande roman igen. Då blir det bara trädgårdsjobb på eftermiddagarna. Det ser jag fram emot.