Varje år, lagom till första advent, kommer mina norska tomtar fram. De har legat invirade i silkepapper hela året, men nu får de breda ut sig. I år sitter de bland kottar och stenar i ett glasfat.

Jag minns fortfarande när jag fick ögonen på dem allra första gången. Jag hade precis flyttat in i en stor fin lägenhet, med kakelugn och högt i tak, och jag tänkte inte spara på krutet när det gällde julpynt. Till första advent hade jag fyllt varje fönster, fem stycken, i vardagsrummet, med röda julstjärnor. Sedan packade jag min resväska för att åka till Kalmar på kurs en vecka.

När jag gick genom stan, på väg till järnvägsstationen, fick jag syn på den första tomten. Jag tvärstannade. Han satt i ett fönster och flinade åt mig. Jag klev in i butiken, med resväska och allt, och bad att få honom undanlagd tills jag kom tillbaka från kursen.

Sedan hittade jag två tomtar till ur samma släkt. De kommer från Norge, berättade tjejen som hade butiken. När jag kom tillbaka till min lägenhet hade alla mina julstjärnor torkat och dött, och det var svinkallt i lägenheten eftersom en säkring till värmesystemet hade gått sönder. Jag fick tillbringa kvällen på närmaste pub, där jag nästan kröp in i den öppna spisen för att få all värme jag kunde få. Kakelugnen i lägenheten hade jag inte mycket glädje av eftersom den var igensatt och omöjlig att elda i.

Men tomtarna både värmde och gladde, och snart var värmen tillbaka i lägenheten, julstjärnorna kastade och nya inhandlade.

Varje år sedan dess har mina norska tomtar fått ta plats i mitt hem och sprida glädje. Men i år upptäckte jag plötsligt det förskräckliga: är de inte väldigt lika retstickan Petter Northug? Och vill jag i så fall ha dem hos mig?

Aldrig får man vara riktigt glad.