Under några veckor i november och december har jag nästan enbart läst e-böcker på min ipad. Men under julhelgen återgick jag till pappersformat. Jag hade laddat upp med sex böcker, än så länge har jag två helt olästa och två där jag kommit till hälften. I dag, när jag återgått till jobbet, har jag varken pappersbok eller läsplatta med mig, i stället lade jag ner senaste numret av tidningen Skriva. Förra numret, det första, läste jag från pärm till pärm, ungefär som jag gör med Svensk Bokhandel och gjorde med Språktidningen, medan jag fortfarande prenumererade på den. Jag hade gärna fortsatt med det, men till slut upptäckte jag att jag knappt hann börja bläddra i den förrän nästa nummer var på gång.
Så vill jag inte att det ska bli med Skriva. Därför tog jag med den till jobbet, för att i bästa fall läsa några sidor under pauser i arbetet.
En sådan paus har jag redan haft. Jag läste en lång intervju med Jan Guillou. Inget av det som stod i reportaget var nytt, jag kände igen det mesta från hans Ordets makt och vanmakt, men det var ändå läsvärt.
Detta att Guillou skriver på maskin. Han säger så här: ”Med datorn är det så lätt att stryka och ändra, så man tror att det bara är att leka sig fram. Med skrivmaskinen blir det allvar. Jag skriver en manusversion, går igenom den på papper med pennan i högsta hugg och rättar, och skriver sedan alltihop en gång till. Jag tänker efter mycket mer noga än om jag hade jobbat med dator.”
Jag hade själv mina tvivel inför att lämna skrivmaskinen och gå över till datorn en gång i tiden. Och i mångt och mycket har jag fortsatt med samma arbetsmetod som då. Jag skriver en manusversion, går igenom den på papper med pennan i högsta hugg och rättar, och skriver sedan alltihop en gång till.
Ungefär som Guillou, alltså. Därmed inte sagt att det jag skriver blir lika bra som det han åstadkommer, men metoden är densamma trots att jag skriver på dator och han på skrivmaskin.
Det handlar nog mer om metod än om ny eller gammal teknik.
Lundell envisas också att skriva på maskin. ”För att ett tangentbord rockar illa”, var hans enkla förklaring. DEN kan jag köpa och förstå, även om jag vet att jag aldrig hade mäktat skriva en bok på skrivmaskin! Författaren hade en hel artikel om det här några nummer tillbaka. Den artikeln tror jag var skriven av Östergren, men jag reserverar mig! Den gav också lite skrivmaskinshistoria. Jag ska försöka leta reda på numret! Vad tyckte du för övrigt om detta nummer av Skriva, om tidningen som sådan?
Jag slutade skriva på manuell skrivmaskin (en röd Olivetti Valentine) när jag började jobba på Hallandsposten. Då blev mina fingrar (främst lillfinger) så försvagade att de inte klarade av att trycka ner tangenterna (jag har alltid haft riktig fingersättning). Men innan jag gick över till datorer tog jag omvägen om elektriska skrivmaskiner, den sista med utbytbara skrivhjul. Det var tider, det!
Precis som med förra numret av Skriva har jag läst detta från första sidan till sidan 61 (har de sista kvar). Det blir lite korvstoppning när man läser som jag gör, men jag tycker att det är intressant.
Jag hade inte haft något emot fler långa författarporträtt, det är spännande att läsa om andra skrivprocess.