I dagarna har bästa branschtidningen Svensk Bokhandel kommit ut med sitt vårnummer, med alla tusentals nya böcker som når marknaden under våren. Det är både inspirerande och en smula deprimerande läsning. Jag känner ungefär likadant när jag är på Bokmässan: alla dessa böcker, varför ska jag belasta marknaden med mina? Men självklart blir jag mer inspirerad än deppig, och i vårens nummer finns tre av mina egna titlar med: Kråkprinsessan och Glömskelunden blir pocket, och Snökupan är fortfarande så ny att den förtjänar en plats i Grim förlags lilla annons.
Vårnumret innehåller inte enbart en massa nya böcker utan även intressanta artiklar. Speciellt en som handlar om hur översättaren kan sätta sin prägel på en text. Camilla Läckberg kritiseras nästan alltid i Sverige för sitt språk, medan hon utomlands ofta får beröm för språket. I SvB görs en jämförelse mellan den svenska originaltexten och den franska översättningen av Olycksfågeln, och det visar sig att den franska översättningen ”har inneburit en språklig förbättring”, enligt Johanna Hedenberg, översättare (dock inte till Olycksfågeln).
Likadant är fallet i den engelska översättningen av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. ”Visst är det ett annat driv i översättningen men jag skulle nog ändå välja originalet. Det här småpratet och tråkigheten har en slags charm ändå”, säger Inger Johansson, som på SvB:s uppdrag studerat översättningen.
Översättarna har alltså plockat bort lite klumpigheter och strukit omständliga formuleringar, vilket givit ett bättre driv i romanerna.
Där ser man. Det är väldigt intressant att få en liten inblick i översättarens arbete. Tidningen innehåller fler artiklar i samma ämne, jag har inte hunnit läsa dem än, men jag ska göra det, var så säkra!
Oj, märkligt ändå. Översättarens arbete ska väl egentligen inte ”märkas”? Om de skriver om ordspråk och liknande är ju förståeligt, men att förbättra texter och stryka hela meningar känns ju inte riktigt rätt det heller …
Jag blev också förvånad, jag har alltid trott att de måste hålla sig tätt intill originaltexten, och tänkt att jag aldrig skulle kunna bli översättare (bortsett från att jag inte behärskar ett annat språk tillräckligt väl) eftersom jag skulle haft svårigheter att hålla fingrarna borta från klumpiga formuleringar. Jag läser Lars Keplers Hypnotisören och vill stryka alla partier där författaren redovisar sin research, sådant som redaktören skulle ha gjort.
Intressasnt läsning, Annika – och om resultatet blir ett bättre driv och språk är det väl bara bra!
Ja, i Läckbergs och Larssons fall är det nog välgörande med en översättare som stramar upp och rättar till, i deras typ av litteratur är inte heller språket det viktigaste, så de har med all säkerhet vunnit på det. Men jag trodde inte att det gick till så.