Andrea Camilleri: Utflykten till Tindari Översättning: Barbro Andersson (Modernista)

Om somrarna brukar SVT visa några avsnitt om den sicilianske kommissarien Salvo Montalbano och varje gång blir jag lika avundsjuk på hur han bor. I ett hus med en veranda som vetter mot havet, bara några steg från vattnet. Så kanske man kan ha det i Sicilien, åtminstone om man är en påhittad figur i en italiensk deckare.

Två böcker om Montalbano har jag hittills läst. Den senaste, Utflykten till Tindari, kom ut tidigare i år på Modernista, som publicerat fyra andra böcker i samma serie. För den som gillar italiensk mat, kultur, hav och väder, och inte är road av detaljerade skildringar av mord och obduktioner, är Andrea Camilleris böcker ett alternativ.

Eftersom jag först stiftade bekantskap med Montalbano i teve, har jag inte behövt göra mig egna bilder av hur kommissarien och hans medarbetare ser ut. I det här fallet är det praktiskt, men det hade kanske varit svårare om jag först läst böckerna.

Utflykten till Tindari börjar lite trögt. Montalbano får ungefär samtidigt veta att en ung man mördats och ett äldre par försvunnit, från samma hyreshus. Det äldre paret är märkligt anonymt och har inte umgåtts med någon, eller ens hälsat på grannarna. Den unge mannen är mest känd för sina högljudda kärleksstunder med ständigt nya kvinnor.

Som så ofta och oundvikligen i italienska deckare finns maffian ständigt närvarande. Har de ett finger med i spelet även här?

Efter ett tag tar sig berättelsen och jag får några timmars trevlig läsning. Stundtals är det riktigt roligt, som i en scen där kommissarien ska försöka ta sig in i ett hus, och upptäcker att det inte går att skjuta sönder dörren, inte heller dyrka upp låsen eller kasta sig mot den utan att bli rejält skadad. Medan han sliter blir han allt svettigare och plockar av sig plagg efter plagg tills han står i enbart kalsongerna. Det är inte många deckarhjältar som skulle bjudit på den typen av stripp.