Högläsning

Postat av

Oj, vad jag trodde att jag var klar med redigeringen av mitt manus. Jag skulle bara läsa igenom det högt för mig själv, kanske böja ett och annat kommatecken och smussla undan ett överflödigt ord här och var.

Men oj, så fel jag hade! Jag läser och petar, går tillbaka, läser igen. Det går framåt, men mycket långsammare än jag trodde.

Är det bra eller dåligt? Jag tycker att det är mycket bra. Tänk om jag hade hittat alla de här klumpigheterna i den färdiga boken! Och tänk om jag inte hade hittat dem alls (medan alla andra hade gjort det).

Min mormor sade alltid att ingen kan se hur länge man hållit på när man stickat en tröja men alla kan se hur väl det är gjort.

Samma sak gäller för redigering av romaner.

Som barndomens glitterbokmärken

Postat av

CIMG0061I går kväll gnistrade snön som om någon spritt ut glitterpulver. Det påminde mig om barndomens bokmärken, där de allra finaste hade glitter.

Jag undrar om det är därför jag tycker så mycket om kläder med glittereffekter i. För att det bor en liten prinsess-wannabee i mig. Eller för att jag tycker att livet behöver glitterbeströs ibland. Precis som snön, så  här i midvintertider.

Jag får väl tillägga att ljusen till vänster är helt vanliga LED-ljus. Inget magiskt med dem, alltså.

Slutet nått – allting gott

Postat av

Långt innan jag visste vad Mellan raderna skulle handla om visste jag hur den skulle sluta. Så är det verkligen inte alltid. När jag äntligen hittade rätt version av Kråkprinsessan var det tack vare de första meningarna. Däremot visste jag inte mycket om slutet. Glömskelunden bytte slut efter att tjejen som gjorde omslagsbilden till den inbundna upplagan tyckte att det första slutet var tråkigt.

Det finns alltid något som är själva nyckeln. Kanske inte alltid till själva berättelsen, men till hur den ska skrivas. Innan jag började skriva Snökupan hade jag en inre bild av en liftande tjej, och det var utifrån den jag så småningom fick resten av berättelsen.

Jag är glad att den allra sista meningen i Mellan raderna passar ihop med resten av berättelsen. Annars hade det blivit en helt annan bok. Och nu återstår bara finjusteringarna, som jag ska göra medan jag läser manuset högt för mig själv.