Jag har bara några få sidor kvar att redigera i manuset till min nästa roman, Mellan raderna. Å andra sidan kommer de här sista sidorna att ta lite tid eftersom det krävs en del fördjupning. Jag var inte riktigt färdigtänkt angående slutet när jag lät det gå till testläsare och lektörer, och de flesta var överens om att det behövdes lite mer.
På bilden syns tre versioner av manuset. Till vänster på bildskärmen är det aktuella, det som jag skriver in. Till höger är förra versionen, som jag lämnade till lektör och fick kommentarer på. Det har jag till hands för att kolla om det är något jag behöver ändra. Och nedanför skärmen har jag det pappersmanus som testläsarna fick och som jag utgår från när jag skriver in på nytt. Den här metoden är perfekt för mig, och även om den är ganska tidsödande finner jag ingen anledning att ändra mitt arbetssätt.
Efter redigeringen ska jag börja titta på det värsta av allt: baksidestexten. Det är lika svårt som viktigt att få till en bra baksidestext, och jag har inte ens börjat fila på en. Ska jag ha med ett stycke ur boken? Ska jag vara luddig, eller väldigt tydlig? Långrandig eller kortfattad?
Det är mycket att ta ställning till, och därefter ska allt formuleras på ett sätt som tilltalar de läsare som ser omslaget och blir nyfikna, vänder och läser på baksidan. I tider som dessa, när många köper sina böcker på nätet, hamnar baksidestexten som beskrivande text bredvid omslagsbilden i stället. Men den är fortfarande lika viktig.
Jag tror att jag stannar i redigeringen ett tag till. Det känns både roligare och tryggare.
