Romanens baksida

bild(1)Jag har bara några få sidor kvar att redigera i manuset till min nästa roman, Mellan raderna. Å andra sidan kommer de här sista sidorna att ta lite tid eftersom det krävs en del fördjupning. Jag var inte riktigt färdigtänkt angående slutet när jag lät det gå till testläsare och lektörer, och de flesta var överens om att det behövdes lite mer.

På bilden syns tre versioner av manuset. Till vänster på bildskärmen är det aktuella, det som jag skriver in. Till höger är förra versionen, som jag lämnade till lektör och fick kommentarer på. Det har jag till hands för att kolla om det är något jag behöver ändra. Och nedanför skärmen har jag det pappersmanus som testläsarna fick och som jag utgår från när jag skriver in på nytt. Den här metoden är perfekt för mig, och även om den är ganska tidsödande finner jag ingen anledning att ändra mitt arbetssätt.

Efter redigeringen ska jag börja titta på det värsta av allt: baksidestexten. Det är lika svårt som viktigt att få till en bra baksidestext, och jag har inte ens börjat fila på en. Ska jag ha med ett stycke ur boken? Ska jag vara luddig, eller väldigt tydlig? Långrandig eller kortfattad?

Det är mycket att ta ställning till, och därefter ska allt formuleras på ett sätt som tilltalar de läsare som ser omslaget och blir nyfikna, vänder och läser på baksidan. I tider som dessa, när många köper sina böcker på nätet, hamnar baksidestexten som beskrivande text bredvid omslagsbilden i stället. Men den är fortfarande lika viktig.

Jag tror att jag stannar i redigeringen ett tag till. Det känns både roligare och tryggare.

Inte utan min pannlampa

pannlampaDet blir ruggigt mörkt när man har fler träd än hus som grannar. Lite bättre är det nu när snön lyser upp, men på kvällarna är det ändå nödvändigt att ha pannlampa när jag går till vedboden för att hämta in bränsle till kaminen.

Jag har även använt pannlampan mitt i sommaren. Det var för några år sedan, när jag kom från Cornwall sent på kvällen. Jag var så nyfiken på hur det såg ut i trädgården efter min tio dagar långa frånvaro att jag gick ut och spanade i skenet från pannlampan. Det har jag låtit en av mina romanfigurer i nästa bok, Mellan raderna, göra. Fast till skillnad från honom väntade jag till nästa dag innan jag gav mig på det tjugo centimeter höga gräset.

Just nu behöver jag inte bekymra mig om högt gräs. Jag tänder pannlampan och går för att hämta lite ved. Sedan tänder jag i kaminen, värmer lite glögg och mår hur fint som helst, efter ett gott dagsverke. Jag har skrivit kåseriet som ska in i tidningen på måndag, jag har närmat mig slutet i redigeringen av romanen och varit på Posten med ett paket böcker till Adlibris.

Fred Vargas Okänd kontinent – recension

okänd kontinent

Fred Vargas: Okänd kontinent Översättning: Cecilia Franklin (Sekwa). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Kommissarie Adamsberg och hans kollega Danglard är i London på konferens, och slår en kväll följe med en brittisk kollega. De träffar en överförfriskad lord som berättar om ett makabert fynd vid barockkyrkogården Highgate. Trots att poliserna misstänker att lorden bara svamlar åker de till kyrkogården och tvingas ge honom rätt. Utanför grinden står nio skor uppradade – med fötterna kvar.

Adamsberg är tacksam över att fyndet gjorts på engelsk mark, och åker nöjd tillbaka hem till Paris, men där får han snart ett ännu värre fall på halsen. En man påträffas fullständigt sönderhackad i sin lägenhet, och spåren leder vidare mot en gammal legend om vampyrer och vampyrjägare. Och till skorna vid Highgate.

Okänd kontinent är fjärde boken på svenska i Fred Vargas serie om den promenerande excentriske kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg. Sedan i somras är det förlaget Sekwa som har hand om utgivningen och tidigare i år kom en reviderad pocketutgåva av Budbäraren, tidigare utgiven på Wahlström & Widstrand. De två återstående böckerna Mannen som vände insidan ut och I de eviga skogarna, kommer ut i pocket nästa år. Och efter det hoppas jag på fler böcker, för Adamsberg är en favorit. Det är roligt att läsa något annat än brittiskt och amerikanskt, och Fred Vargas, som är historiker och arkeolog förutom författare, har alltid intressanta infallsvinklar och saker att lära ut.

Dessutom är persongalleriet bland det mest spännande i genren just nu. I synnerhet är jag förtjust i amasonen Retancourt, som i en tidigare bok ”räddade” Adamsberg genom att gömma honom på ryggen, inuti en badrock. Utan denna kvinna skulle Adamsberg stå sig slätt.

Själv står jag mig slätt utan Adamsberg.