Sju års olycka

Postat av

CIMG0058I natt, precis på gränsen till sömnlandet, blev jag medveten om ett ljud. Det lät som om någonting föll ner, alternativt rycktes loss. Jag låg kvar i sängen och lokaliserade ljudet till någonstans inomhus. Nå, då är det i alla fall ingen som försöker bryta sig in eller plocka med sig delar av huset, tänkte jag och somnade.

I morse upptäckte jag att dörren till sovrummet var stängd. Vafalls? Så får det inte gå till. Då kan inte Cayenne smyga in på natten, sitta en stund i fönstret och snusa in nattluften från den öppna glipan, och sedan möjligen lägga sig jämte mig (om jag ligger på rätt håll och inte luktar illa ur munnen).

Jag försökte öppna dörren. Det gick väldigt trögt eftersom någonting tryckte på från utsidan. Till slut lyckades jag lirka mig ut. Den stora spegeln som hänger mitt emot sovrumsdörren hade fallit ner och ställt sig mot dörren.

Oj, tänkte jag. Nu får jag sopa spegelskärvor hela morgonen och sedan räkna med sju års olycka, som alltid när speglar går sönder. Väldigt lämpligt, med tanke på att jag ska sluta min anställning på HP i vinter och stå på egna ben. Taskig ekonomi, uttråkning, elände och jämmer. Jag övervägde faktiskt att gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet.

Men under över alla under. Spegeln höll! Det enda klena i den konstruktionen var snöret på baksidan, som till slut fått nog och brustit. I fallet åkte en emaljerad vattenkanna med, så i stället för att sopa spegelskärvor fick jag torka golvet.

Blir det sju års lycka nu?

Northug är en norsk tomte

Postat av

CIMG0057Varje år, lagom till första advent, kommer mina norska tomtar fram. De har legat invirade i silkepapper hela året, men nu får de breda ut sig. I år sitter de bland kottar och stenar i ett glasfat.

Jag minns fortfarande när jag fick ögonen på dem allra första gången. Jag hade precis flyttat in i en stor fin lägenhet, med kakelugn och högt i tak, och jag tänkte inte spara på krutet när det gällde julpynt. Till första advent hade jag fyllt varje fönster, fem stycken, i vardagsrummet, med röda julstjärnor. Sedan packade jag min resväska för att åka till Kalmar på kurs en vecka.

När jag gick genom stan, på väg till järnvägsstationen, fick jag syn på den första tomten. Jag tvärstannade. Han satt i ett fönster och flinade åt mig. Jag klev in i butiken, med resväska och allt, och bad att få honom undanlagd tills jag kom tillbaka från kursen.

Sedan hittade jag två tomtar till ur samma släkt. De kommer från Norge, berättade tjejen som hade butiken. När jag kom tillbaka till min lägenhet hade alla mina julstjärnor torkat och dött, och det var svinkallt i lägenheten eftersom en säkring till värmesystemet hade gått sönder. Jag fick tillbringa kvällen på närmaste pub, där jag nästan kröp in i den öppna spisen för att få all värme jag kunde få. Kakelugnen i lägenheten hade jag inte mycket glädje av eftersom den var igensatt och omöjlig att elda i.

Men tomtarna både värmde och gladde, och snart var värmen tillbaka i lägenheten, julstjärnorna kastade och nya inhandlade.

Varje år sedan dess har mina norska tomtar fått ta plats i mitt hem och sprida glädje. Men i år upptäckte jag plötsligt det förskräckliga: är de inte väldigt lika retstickan Petter Northug? Och vill jag i så fall ha dem hos mig?

Aldrig får man vara riktigt glad.

Louise Penny Nådastöt – recension

Postat av

Nådastöt är Louise Pennys andra deckare i serien om kommissarie Gamache. Båda denna och hennes första bok, Mörkt motiv, utspelar sig i den fiktiva lilla orten Three Pines i Kanada. Det är en vacker by med en samling intressanta invånare. Dessvärre drabbas de då och då av mord. I första boken var det en älskad byinvånare som blev mördad, men i Nådastöt anser alla att CC de Poitiers får vad hon förtjänar.

Redan i bokens första mening får läsaren besked om att det är hon som är offret. Sedan får vi veta att CC är ett hår av hin, en egoistisk skata utan ett enda försonande drag. Skildringen av CC är skrämmande platt och får mig att misströsta om resten av boken.

Därnäst följer en närmast osannolik idyll, då vi får ta del av julförberedelserna bland byinvånarna i Three Pines. Vid det laget är jag redo att ge upp. Men det tar sig vid den traditionella curlingmatchen ett par dagar efter julhelgen, när döden slår till mot CC och idyllen.

Kommissarie Armand Gamache återvänder med glädje till byn, där han vid det förra mordet skaffade sig en rad goda vänner. Han tar in på byns pensionat tillsammans med sina närmaste medarbetare (samt en ovälkommen assistent, grovt tillyxad, som alla trodde var ute ur matchen efter förra boken).

Genom att lyssna mer än förhöra bildar sig Gamache en uppfattning om vilka hemligheter som döljer sig bland byns invånare. Ändå är han nära att ta miste, när sanningen så småningom rullas upp.

Louise Pennys romaner har jämförts med Agatha Christies och PD James, en jämförelse jag bara delvis håller med om (PD James är mycket bättre). Precis som i de flesta andra deckare i den här skolan, där frånvaron av action är det mest framträdande draget, är det karaktärerna som är intressantast. Trots den tveksamma inledningen är det synnerligen trivsam läsning och jag återser gärna Gamache och invånarna i Three Pine igen, men det bekymrar mig att någon måste mördas. Byn är liten och två mord är illa nog, ett tredje är mer än byn kan tåla. Så det vore nog hälsosammare att förlägga nästa intrig till grannbyn eller någon av de större städerna. Kopplingen till Three Pine går säkert att finna på ett annat sätt.