Oorganiserat kaos

Jag är svag för växter som själv bestämmer var de vill växa. Förra året hade jag exempelvis en stockros som självsått sig i skarven mellan ett par betongplattor. Den blev tre meter hög innan den lade sig sedan snett över en grusgång. I år dog den, men om jag känner den rätt har den sett till att föröka sig, och kommer med säkerhet upp på platser bara en stockros kan drömma om att växa.

Malvorna som jag planterade i en rabatt har dragit sin kos, somliga till andra delar av trädgården, andra till bättre världar. De gillade nog inte att aklejorna bredde ut sig, korsade sig och ständigt visade upp nya färgkombinationer.

I ena hörnet av trädgården finns en relativt stor rabatt där jag tänkte mig lupiner i ena kanten. Men lupinerna nöjer sig inte med att växa bara längs kanten. De kommer upp där det passar dem, vilket är överallt. Så gör även aklejorna, de stora blåklockorna, höstfloxen och allt annat.

Jag gillar det. Jag försöker behålla dem där de kommer även om det ser stökigt ut, i synnerhet när de hoppar ut från rabatten och växer i gräset i närheten. Min plan är i stället att inte blanda in så många färger. Blått, rosa och vitt – samt en röd sommarnejlika och en påfågelsblomma som brukar börja i rosa och övergå till gult.

För några år sedan kom en vresros på besök utanför staketet. Den verkade trivas och stannade kvar, blev stor och blommade rikligt. I höstas fick jag hjälp att flytta in den i trädgården, eftersom den inte längre kunde stå kvar där den valt att slå sig ner. Vresrosor är inte vresiga, i alla fall inte mot människor som tycker om den. Den flyttades bryskt och fick bara lite sand att växa i, men halva busken grönskar och snart slår de första blommorna ut.

Någon ordning blir det aldrig i min trädgård, men det är helt okej.

 

Värmeslag

I torsdags, på kristi himmelfärdsdag, åkte jag och tre kompisar till Bohuslän. Det var åtta grader, blåsigt och genommulet.

Hemma igen, några dagar senare, stod termometern på tjugoåtta grader. Blå himmel, het vind och envetet solsken.

Jag har några dagar kvar av tjänstledigheten, och jag har lite kvar att uträtta i trädgården. Men med värmen tog min energi slut. Jag tvingas se tiden gå utan att kunna agera som jag vill. Jag jobbar mig gärna svettig, men i den här värmen blir jag svettig utan att röra ett finger. Inte bra.

I nästan hela mitt liv har jag kämpat för att lära mig tycka om värme. Eftersom vi svenskar är ett värmeälskande folk vill jag bli accepterad och vara en av alla som hyllar sommaren, som lever för den hela året, längtar och inte mår riktigt bra förrän den är här.

Varje år har mitt primära mål varit att älska värmen. I år hann jag inte förbereda mig. Maj har varit sval, men enligt meteorologerna normal, och jag såg fram emot några dagar med solsken, runt tjugo grader och svalkande vind. I stället överfölls jag av värmeslag, en fet smäll mitt i ansiktet. Och jag insåg att det är kört.

Jag avskyr när det är för varmt. Så ser den eländiga sanningen ut. Nu får jag verkligen skämmas. Jag har redan skämt ut mig genom att påstå att jag tycker om november, men det här är ännu värre. Jag trampar på den svenska folksjälen.

I Sverige SKA man älska sol och värme, annars är det något fel. Det tog mig en halv dag att inse att jag inte heller i år kommer att nå mitt mål. Och ytterligare en dag innan jag bestämde mig för att sluta skämmas.

Jag har lika stor rätt som alla andra att klaga på vädret. Och att inte behöva rätta mig i ledet och tycka som alla andra.

Sommarkvällarna är ljuvliga, ända tills man ska gå och lägga sig och sovrummet är för varmt. Sommarmorgnarna är ljuvliga, om man kan hitta en plats i skuggan. Men resten – det som är är mitt emellan – det kan jag vara förutan.

Jag hoppas att det kommer en uppfriskande regnskur snart. Så att alla försommarens dofter frigörs och kommer mig till mötes.

Skriva om eller klippa och klistra

Min första skrivmaskin var en röd Olivetti Valentine. Den bar jag med mig ut i skogen, satte mig i en glänta och skrev. Under några år som tonåring ”försörjde” jag mig (behövde ingen vecko- eller månadspeng) på att skriva noveller i en tjejtidning. Alla novellerna knackades ner på Olivettin.

Sedan började jag jobba på en tidning, kom för första gången i kontakt med datorer och min kärlekshistoria med Olivettin fick ett sorgligt slut. Jag tappade styrkan i fingrarna och kunde inte längre trycka ner de tangenter som nåddes med lillfingrarna.

En elektrisk skrivmaskin inhandlades. Därefter ytterligare en. I den sistnämnda kunde man byta typsnitt och sätta in ett raderingsband, vilket var en smärre revolution. Tidigare var det XXXXX som gällde när jag skrev fel. Men kanske var jag mer eftertänksam, eller mer noggrann, för det var aldrig speciellt mycket XXXXX på sidorna.

Att skriva om var inte direkt aktuellt, det var jag nog för lat för.

Långt om länge kom datorn in i mitt privata liv också och underlättade skrivandet på många sätt. Nu gick det att klippa och klistra, flytta stycken, stryka meningar och lägga till i efterhand. Men det märkliga är att jag skriver om mina manus betydligt fler gånger nu än jag någonsin gjorde när jag skrev på skrivmaskin. Jag printar ut på papper, läser, stryker, gör anteckningar i marginalen. Sedan öppnar jag ett nytt dokument och skriver in alltsammans igen. På vägen mellan hjärnan och fingrarna händer mycket, texten bearbetas och förändras.

Snart börjar jag skriva om och skriva in manuset till min nästa roman för tredje gången. Den här gången i redigeringsfasen. Lite långsammare, mer eftertänksamt, mer på allvar.