Ondskans pris – recension

Postat av

Set Mattsson: Ondskans pris (Historiska media)
Recensionen har varit publicerad i Hallands Nyheter

Nästan dagligen kan vi läsa i tidningar och se på tv om våld och dödsskjutningar i Malmö, som allt mer utmålas som ”skräckens stad”, mest beroende på att det ger bra rubriker.

I Set Mattssons debutroman ”Ondskans pris” får läsaren följa med till detta våldets Malmö, med den skillnaden att handlingen är förlagd till 1940-tal, och månaderna efter krigsslutet. Transporterna med offren för nazisternas illdåd väller in, och sjukhus, skolor, museer och andra större byggnader görs redo att ta emot dessa överlevande, för att senare slussa dem vidare till andra delar av landet.

Ett knappt dygn efter att en transport anlänt mördas en ung polsk kvinna på det tillfälliga flyktinglägret, och kriminalöverkonstapel Douglas Palm får i uppgift att utreda dödsfallet. Men ledtrådarna är få och flyktingarnas vilja att uttala sig är begränsade. Samtidigt härjar en pedofil i Malmö, en man som använder alltmer desperata metoder för att snärja småflickorna i sitt nät. En rad spektakulära inbrott tar också fokus och personal från mordet och till slut tvingas polisen mer eller mindre lägga ner utredningen.

Något år senare anmäler en kvinna att hon blivit våldtagen, och snart påträffas en annan kvinna död i ett buskage. Den döda visar sig vara polska, och vistades i samma flyktingläger som den mördade. Kan de två morden ha något samband?

Set Mattsson har gjort ett grundligt researcharbete och bland annat sökt upp och intervjuat poliser som var verksamma den aktuella tiden. Miljöbeskrivningen av ett Malmö i efterkrigstid är noggrann, tidsmarkörerna medvetet placerade och viljan att skriva realistiskt är påtaglig. Till en början låter jag mig villigt ledas in i berättelsen. Jag uppskattar Douglas Palm och hans hustru Anna, som arbetar på det flyktingläger där mordet av den polska kvinnan begås, och tar villigt chansen att lära mig lite mer om det som hände och påverkade människor efter krigsslutet.

Men efter ungefär 200 sidor börjar berättelsen vackla och tempot sjunker drastiskt. Det blir för många trådar, för mycket som ska berättas. Somligt hör inte ens till huvudintrigen och borde ha rensats bort. De över 400 sidor som boken omfattar är minst 100 för många.

Lite omständlig blir också författaren stundtals men det är sådant som säkert kan slipas bort till nästa bok. För det blir fler böcker om kriminalöverkonstapel Palm.

Den som söker efter en mysdeckare, med ett rosafärgat nostalgiskt skimmer, får söka någon annanstans. I ”Ondskans pris” finns nästan bara förlorare. Och Malmö ser inte ut att ha varit en fridsam stad på 1940-talet heller.

Grim förlag ett år

Postat av

I dag fick jag två provböcker av Cayenne – kryddpojken med bett, som jag beställt från tryckeriet. Det är en trygghet att först beställa prov, då har jag möjlighet att korrigera och ändra innan jag beställer hela upplagan.

För drygt ett år sedan beställde jag första provboken. Den gången var det Snökupan, och efter lite trubbel med omslaget hjälpte tryckeriet mig att göra om. Sedan väntade jag ivrigt på första beviset på att Snökupan blivit en riktig bok. Leveransen blev något av ett antiklimax: jag fick omslaget för sig och resten i lösbladssystem.

Det gick naturligtvis att läsa korrektur, och jag hittade de där sista irriterande felen, men jag fick ingen känsla för hur boken skulle se ut när den var klar.

Ett år har alltså gått, och jag kan konstatera att jag har lärt mig en hel del. Jag har kommit ut med en ebok (Och natten är lång och svår) och två pocketböcker (Kråkprinsessan och Glömskelunden) sedan dess. Och nu sitter jag alltså med ytterligare en provbok – en riktig bok, inga lösa blad, och omslaget blev korrekt från början. Fast lite förändringar kommer jag att göra, nu när jag har chansen.

Ett år med Grim förlag. Det har varit ett spännande år med massor av nya erfarenheter. Ibland känner jag mig som den gris i motvind som är förlagets logo, ibland som en liten glad gris. Nästa stora grej är Bokmässan i Göteborg i höst. Där kommer Grim förlag att vara tillsammans med andra egenutgivare. I en turkos monter med nummer A02:52 ska vi sprida information om vår verksamhet, och förhoppningsvis träffa många mässbesökare. Till detta finns anledning att återkomma. Nu ska jag ta en närmare titt på Cayenneboken och se vilka förbättringar som jag kan göra.

Annat än redigering

Postat av

Jag är glad att det inte finns någon deadline för min roman inom de närmaste månaderna, för redigeringen går inte fort. Manusbunten ligger på bordet och jag har börjat dissekera kapitlen och sammanfatta scenerna, men min koncentration ligger för tillfället på helt andra saker.

Egentligen skulle jag inte ha börjat jobba med manuset förrän till hösten men när jag inte har något levande skrivprojekt i gång mår jag pyton. Då är det bättre att ha ett som jag inte ägnar speciellt stort intresse för tillfället. Jag vet att det finns där, och jag vet att jag snart kommer att börja arbeta på allvar.

Än så länge är det trädgård som gäller. Jag har flera projekt igång, och är på väg att slutföra somliga, påbörja andra och ha några flytande. En liten äng, cirka tio kvadratmeter stor, har jag fixat till. Inte helt och hållet på egen hand, jag har anlitat hjälp för att gräva bort den gamla sand- och jordmassan, som mest bestod av sådant man inte vill ha i en äng, och nu ligger en blandning av jord och sand på plats, med en nysådd blandning lämpad för kalkfattig torräng.

En sumpväxtrabatt har jag också fått klar. Jag kom på det förra året, att jag skulle gräva en rabatt, lägga dammduk i botten, fylla på med jord och plantera sådana växter som egentligen trivs bäst i strandkanten där det oftast är fuktigt.

Och i dag har jag tömt min lilla damm, flyttat bort en stor iris till sumprabatten och väntar nu bara på att trädgårdsbutikerna ska få hem vattenväxter. Näckrosor, kaveldun och förgätmigej är planen. De två förstnämnda i dammen, den sistnämnda ska få sprida sig i sumprabatten.

Några ton byasten ska bort från uteplatsen, och ersättas av singel. Jag har åtagit mig att plocka bort stenen. Det är bra träning: varje sten väger fyra kilo, jag tar en sten i var hand, böjer mig, plockar upp stenen, reser mig och går till släpkärran. Uthållighetsstyrka, kallas det.

Sedan är det nog inga större projekt där jag är personligen inblandad. Jag har gott hopp om att hinna bli klar före maj månads utgång. I annat fall fortsätter förhoppningsvis livet även i juni, och jag får göra klart det jag inte hunnit med. Det måste finnas tid även för stilla kontemplation. Sådan sker med fördel i växthuset, där jag njuter av att se tomaterna skena iväg och bli kraftiga och fina.

På det hela taget mår jag rätt bra. Och till redigeringen av manuset återkommer jag.