Vårt dagliga bröd

Postat av

Först glömde jag bort att jag måste baka bröd i dag för att ha till frukosten i morgon. Då blandade jag snabbt ihop en deg. Sedan glömde jag bort att jag hade satt deg till jäsning. Då hade den klättrat ända upp till kanten och var på väg att välla över.

Och slutligen var jag ytterst nära att glömma sätta brödet i ugnen. Vid det laget insåg jag att det var säkrast att sitta kvar i köket och titta på ugnsluckan medan brödet gräddades.

Nu återstår bara att dela brödet i bitar och frysa in. Om jag inte glömmer det. Risken är uppenbar, med tanke på att jag är både splittrad och trött. Helst skulle jag vilja gå och lägga mig, men brödet måste svalna först. Och jag måste se ett tv-program som börjar klockan tio, och som jag ska skriva tv-krönika om i morgon.

Det är ingen risk att jag glömmer att skriva krönikan, eftersom jag skrivit en stor lapp och lagt på köksgolvet.

 

 

Dissekering av romanmanus

Postat av

Det första jag gör när jag ska börja redigera ett romanmanus är att plocka isär det. Jag sätter mig med pappersbunten framför mig och ett anteckningsblock bredvid. Så läser jag  igenom, numrerar och sammanfattar varje scen i några rader. På så sätt får jag, för första gången under arbetet med romanen, ett synopsis som berättar vad romanen handlar om. Ibland är det inte förrän då jag själv begriper vart jag är på väg och vad jag vill säga med min berättelse.

Jag är i början av det arbetet nu. Det är inte speciellt roligt, men jag har gjort likadant de senaste gångerna jag redigerat romanmanus, och insett att det fungerar bra. När jag ser scenerna i sammanfattning är det lättare att upptäcka om de har något berättigande. För de intrigen framåt (eller ska de strykas)? Ligger de på rätt ställe? Är de för flacka, behöver de fördjupas?

Det finns antagligen lika många olika metoder som det finns författare. Jag blir lika förundrad varje gång jag läser om författare som 1) hatar att redigera manus och 2) gör det snabbt och intensivt. Även om jag inte är speciellt road av just den här dissekeringen tycker jag att det är i redigeringen manuset får liv och blir en roman.

Och det får gärna ta tid. Jag planerar att hålla på med redigeringen genom sommaren och in i hösten. Bara för att det är så jag vill ha det.

Den sista safarin – recension

Postat av

Deon Meyer: Den sista safarin
Översättning: Mia Gahne (Weyler)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten
och Hallands Nyheter

Lemmer (som ogärna uppger sitt förnamn) är en vit privatdetektiv och livvakt med ett våldsamt förflutet. Han är bra på att läsa av andra människor, och om han inte behövt pengarna hade han tackat nej när Emma le Roux vill köpa hans tjänster. Lemmer är övertygad om att hon inte pratar sanning. Hon påstår sig ha sett sin bror på tv, trots att brodern varit försvunnen, och förmodat död, i tjugo år. Efter att hon ringt till polischefen i området där brodern varit synlig, misstänkt för att kallblodigt ha skjutit ihjäl några tjuvjägare, blir hon attackerad i sitt hem av tre maskerade män. Hon lyckas fly och är fast besluten att ta reda på om hennes försvunne bror, Jacobus, fortfarande lever trots att alla hon pratar med hävdar att mannen hon såg i tv omöjligt kan vara han.

Lemmer borde som sagt tackat nej, men gör det inte. Han är motvilligt imponerad av unga Emma, och har inget emot att tillbringa lite tid i hennes sällskap.

Deras färd tar dem till Krugerparken, och väl där börjar det hända saker som så småningom får Lemmer att omvärdera både Emma och sitt eget omdöme.

Den sydafrikanske författaren Deon Meyers nya thriller, Den sista safarin, är både spännande och intressant, inte minst för skildringen av ett Sydafrika med gigantiska problem och inre motsättningar. Apartheid är officiellt borta, men hatet mellan olika folkgrupper blommar alltjämt. Och frågan om vem som har rätten till land avgörs inte vid förhandlingsbordet, utan med betydligt blodigare metoder.

Förra romanen, Tretton timmar, utspelade sig mestadels i Kapstaden, i en jakt på tiden som var så brutalt spännande att det knappt gick att läsa. Den sista safarin är inte lika tempofylld, inte lika nagelbitaraktig, men inte mindre läsvärd. Meyer är bra på att mejsla fram karaktärer, han är kunnig och engagerad i det han skriver om och han ger oss västerlänningar en inblick i en värld och miljö som vi vanligtvis inte möter.

Och även om Den sista safarin definitivt inte väjer för våld är det inget frossande i blodiga detaljer och våld i underhållningssyfte, som det alltför ofta blir när framför allt amerikanska författare får fria händer.

Deon Meyer är tyngre och bättre.