Göteborgsvarvet

Postat av

För många år sedan försökte jag bli en joggare. En som sprang. Jag genomförde tre halvmaror, två av dem i Göteborg. Efter den första var jag djupt besviken eftersom jag trots att jag var vältränad inte orkade springa hela vägen utan tvingades gå bitvis. Långt senare log jag igenkännande åt Haruki Murakamis önsketext på sin gravsten: Han gick åtminstone aldrig. 

Det är ett nederlag att gå. Hellre jogga så långsamt att man riskerar välta. Trots min inställning GICK jag alltså för att hjärnan talade om för benen att det var bäst så. Svikare!

En vecka senare sprang jag motsvarande sträcka utan att stanna, utan att gå, utan att bli speciellt trött. Sedan slutade jag jogga. 

Jag deltog visserligen i två halvmaror till men var aldrig lika tränad för det som första gången. Och det där giftet som inbitna joggare pratar om har jag aldrig känt av. Jag längtar då och då efter att bli en joggare men tror inte det kommer att hända. 

I dag kollar jag på Göteborgsvarvet via tv och är tacksam över att inte vara en av de 60.000 anmälda till loppet. 

Fool on the hill

Postat av

När jag var tonåring samlade jag på solnedgångar. Jag hade väggarna i mitt rum klädda av vykort som avbildade dessa naturens publikfriande motiv. Men mest samlade jag på upplevelsen av solnedgångar. Så fort jag mellan träden kunde skymta en rosafärgad himmel kastade jag och kompisen ifrån oss badmintonracketarna, slängde oss på cyklarna och susade ner till stranden för att bevittna skådespelet. 

Somliga var mer spektakulära än andra men gemensamt för de allra flesta var att solen gömde sig bakom ett osynligt moln precis innan den skulle försvinna ner i havet. Och då räknades den inte. 

Ibland satt jag ensam i dynerna och spanade. Då nynnade jag Fool on the hill för mig själv och kände mig precis så svårmodig som en ung människa kan göra när hon bär på alldeles för stora svåra tankar. Det var något svidande skönt när det vackra i solnedgången mötte mitt tonårsvemod. 

I de vackraste solnedgångarna brukade vi bada. Vi sprang rakt ut i solgatan och jag kan faktiskt fortfarande minnas en gång när havet färgades rött och vattnet var mjukt som sammet. Det var efter en alldeles perfekt sommardag, sådana som inträffar då och då och aldrig glöms bort. 

Solnedgången på bilden hade antagligen inte fått godkänt även om den ännu har chans att nå havet utan att först gömma sig bakom en molnskärm. Men den är för blek. Vi hade krav på skådespelet, experter som vi var. 

Glömskelunden – romanen som föll i glömska

Postat av

Två år efter att Kråkprinsessan kom ut i originalutgåva publicerades Glömskelunden, även den i inbunden utgåva. Både romanerna kom först ut på Ord & Visor förlag, men när jag startade Grim förlag gav jag ut båda som pocketböcker. Bilden visar originalet och pocketutgåvan. 


Från början, i en av alla otaliga versioner av Kråkprinsessan var båda berättelserna sammanvävda i samma roman. När testläsare sa att de tyckte berättelsen om Monika var mer spännande än den om Solbritt blev jag sur för Solbritts skull eftersom det var hennes story jag ville berätta. Monikas berättelse fanns med mest som utfyllnad. Och för att jag ännu inte hittat rätt form för Kråkprinsessan. 

Det som fick mig att ändå ta upp Monikas story och renodla den var några ord nästan i en bisats, som jag till slut insåg att jag inte kunde komma förbi. Det var tre män och jag vet inte vem av dem …

Tre? tänkte jag förskräckt och bestämde mig för att jag inte var speciellt förtjust i Monika. Hon hade alltså blivit dumpad av sin sambo och i berusat tillstånd raggat upp tre män och haft sex med dem i något som utvecklade sig till en våldtäkt. 

Och blivit med barn. 

Sådant rycker man väl inte bara på axlarna åt? Jag tyckte från början att det var precis vad Monika gjorde. Sedan skrapade jag lite på ytan och upptäckte att det inte alls var så. 

Glömskelunden har levt ett liv i skuggan av Kråkprinsessan, precis som jag från början ville. När någon frågat om böckerna hör ihop och vilken man bör börja med om man bara ska läsa en har svaret varit givet. Samtidigt har jag känt att Glömskelunden faktiskt är värd ett bättre öde: det är en riktigt bra roman om en kvinna som hamnar i en situation som hon inte behärskar. 

Därför gladde det mig oerhört när bokrean drog igång i februari och Glömskelunden plötsligt tog sig in på Adlibris topplista, där den som bäst nådde nr 21 på pockettoppen. Även Kråkprinsessan tog sig upp på listan, fast inte lika högt. 

Det känns som om både Monika och romanen fått revansch, och dessutom har jag förstått, via korta avsnitt i Snökupan och Mellan raderna att hon har ett rätt bra liv nu för tiden. Sådant gläder ett författarhjärta.