Hjärnan får hjälp av fötterna

Jag har kommit cirka två femtedelar in i tredje versionen av Kvinnor, vin och vänner, min litterära bagatell som kommer ut i början av maj nästa år. Trots att det är både arbets- och tidskrävande skriver jag om alltsammans med utgångspunkt från förra versionen med kommentarer från Joanna, min redaktör.

Hittills har det mest blivit tillägg (cirka 14 sidor extra än så länge) men i dag kom jag till ett avsnitt som var snömos redan i första versionen. Då fyllde det funktionen att det inte var helt tomt på skärmen men i andra versionen skulle det ha rensats bort. Trots att Joanna är ärlig och kan vara tuff är det inte hälften av vad jag kan vara mot mig själv när det behövs. Hon skulle aldrig rita hårda svarta streck över manuset och skriva SKRÄP! Eller knyckla ihop papperet och kasta bort det.

IMG_2535

Men sedan satt jag där. Och satt. Och sedan satt jag en stund till. Innan jag tog på mig vandrarkängorna och begav mig ut. I vanliga fall nöjer jag mig med joggingskor men i dag kändes det som om jag behövde ta en längre tur.

Ungefär en kilometer senare visste jag precis hur jag skulle ersätta det kasserade avsnittet. Varför har man inte en dator i hjärnan, med skrivprogram och allt. Ju längre hemifrån jag kom desto mer kom jag på, från ren dialog till specifikt utseende på en person som länge vänt bort ansiktet så fort jag kommit i närheten.

Promenader är bästa sättet att lösa upp knutar i manus. Somliga säger att det fungerar lika bra att diska, men eftersom jag avskyr att diska försöker jag undvika det. Däremot älskar jag de här milda novemberdagarna med sitt bleka ljus och knappt skönjbara färger.

Fast jag önskar att jag hade ett skrivprogram i hjärnan …

IMG_2534

Lästrött

Addon_Sleeping_clip_art_medium

De senaste två åren har jag läst ganska mycket och nu har jag drabbats av läströtthet. Jag läste en bok på 800 sidor och en på 350 för att skriva en krönika och efter det gick luften ur mig. Det ligger hundratals böcker på vänt men jag har inte lust att öppna en enda. I stället kollar jag på dåliga tv-serier på Netflix (jag tänker inte tala om vilken serie jag fastnat för eller hur många avsnitt jag ser per kväll).

Jag hoppas och önskar att min läströtthet snart ger med sig. Kanske redan till nästa vecka när jag räknar med att Gabriel Byströms Tystnadens triumf kommer med posten. Den ska vi diskutera i bokcirkeln som jag är med i och det ser jag fram emot. Senast pratade vi om Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj, men den hade jag turen att kunna lyssna på eftersom den gått som radioföljetong i P1. Eller tur – jag upptäckte när jag bläddrade i boken att jag missat en hel del, inte minst kapitelrubrikerna, som var viktiga markörer. Jag lånade boken av en av bokcirkeldeltagarna, men den ligger i en av högarna som jag inte orkar titta på just nu.

Nästa bok som jag verkligen längtar efter att läsa är Stephen Booths nya, Bron. Men den kommer inte ut förrän i mars nästa år.

Under tiden skriver jag om manuset till min litterära bagatell Kvinnor, vin och vänner – och har väldigt trevligt. Vilken tur att jag inte är skriv- eller redigeringstrött!

Redigering, vin och glöggkryddor

I måndags fick jag tillbaka manuset till Kvinnor, vin och vänner med kommentarer från min redaktör, Joanna Björkqvist. I tisdags åkte jag på konstpaus till Louisiana och tänkte knappt på manuset. Och i går var jag grinig.

Det är ett tydligt tecken på att det var dags att börja redigera så i morse öppnade jag ett nytt dokument, lade manusbunten på skrivbordet och började skriva om romanen för tredje gången. Jag kunde ha gått in i det befintliga manuset och petat, strukit och lagt till eftersom det inte var några stora omvälvande förändringar som krävdes. Men jag valde att än en gång börja från scratch och med utgångspunkt från manuset, nu med nyttiga kommentarer, skriva det en gång till. Jag har sagt det förut och det tål att upprepas: det händer mycket på vägen mellan hjärnan och fingrarna och det är lättare att se de upprepningar som tidigare kommit undan om texten processas genom fingrarna också.

CIMG0380

När jag var fjorton år och skrev min första roman gjorde jag utkastet för hand innan jag, med något som inte ens kan kallas pekfingervals eftersom det skedde enbart med ena pekfringret, skrev den på maskin. Redan då insåg jag att det jag höll på med inte var gångbart i längden och jag är tacksam för den insikten och för att jag lärde mig skriva med riktig fingersättning eftersom den är överlägset snabbast.

Jag hade inte skrivit mer än några rader innan jag med välbehag förflyttade mig tillbaka till Fridhems folkhögskola och den där fiktiva sommarveckan som jag skildrar i romanen. På eftermiddagen när jag vittjade brevlådan fick jag dessutom, via posten, en hälsning från folkhögskolan, som konstaterar att sommaren aldrig är långt borta från Fridhem.

IMG_2510

Det var visserligen glöggkryddor i brevet men i mitt manus är det vinet som flödar och sommarvärmen ligger tät över Svalöv. Kanske kan jag använda lite av det vinet och göra min egen glöggblandning. Jag tror att personerna i romanen skulle gilla det, åtminstone om de får vara med och provsmaka glöggen.