Romankaraktärer, del 2

Emma

Ibland blir roman- eller filmkaraktärer ett hinder för framkomligheten. Jag köpte Jane Austens Emma i början av sommaren och tänkte att jag skulle njuta lika mycket av den som av de Austenromaner jag läste förra sommaren (Övertalning, Förnuft och känsla, Stolthet och fördom). Smarta, rappa, roliga och underhållande.

Men jag tycker så förskräckligt illa om Emma Woodhouse att jag inte fann något nöje i att läsa. Bokmärket ligger vid kapitel åttas inledning och förhoppningen är att jag så småningom ska ta mig vidare, men det krävs nog ett rejält vädermässigt högtryck för att det ska bli verklighet.

Jag inbillar mig att författarens syfte var att vi skulle le överseende åt unga Emma W och hennes försök att lägga sig i andra människors angelägenheter och försöka para ihop dem med lämplig partner, men jag vill bara göra som Mr Knightley till slut gör: skäller ut henne efter noter (jag har sett filmatiseringar av boken så jag kan storyn).

Ännu värre är att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om henne för att ens vilja önska henne problem i livet. Så länge hon håller sig ur vägen för mig får hon göra vad hon vill.

De-underkanda

En romankaraktär som jag däremot önskar ett rent helvete är Sebastian Bergman, Hjorth/Rosenfeldts idiot till kriminalpsykolog. I höst kommer femte delen i serien, De underkända. Jag ska läsa den i förhoppningen att han äntligen får vad han förtjänar. Det faktum att han förlorade fru och barn i tsunamin håller inte i längden som ursäkt för hans beteende. Bort med kräket, säger jag.

Oskuldens-tid

Skådespelaren Winona Ryder har också råkat ut för onda ögat. Det var när hon 1993 gestaltade May Welland i Martin Scorseses Oskuldens tid och satte käppar i hjulet för kärlekshistorien mellan Newland Archer (Daniel Day-Lewis) och Ellen Olenska (Michelle Pfeiffer). May var förvisso förlovad med Newland men det var uppenbart för alla att det var Ellen han älskade och borde ha fått.

Winona Ryder gjorde tyvärr sin gestaltning så bra att jag sedan dess har väldigt svårt för henne. Filmen bygger på Edith Whartons roman med samma namn och finns som pocket, för den som vill lida lite.

ivanhoe

När det handlar om Ivanhoes val av fel kvinna (Lady Rowena i stället för Rebecca) är det i mångt och mycket fråga om fel skådespelare. Ingen kan tycka att Lysette Anthonys bleka lady Rowena har en chans mot Olivia Husseys färgstarka Rebecca. Trots detta väljer Anthony Andrews Ivanhoe fel varje gång.

Å andra sidan hade det varit omöjligt med en mörkhårig Rowena eftersom hennes hårfärg i filmsammanhang symboliserar madonnan medan mörkhåriga Rebecca symboliserar horan. Talesättet Blondiner har mer kul men brunetter blir gifta, stämmer inte riktigt på film.

I tredje och sista delen i min lilla miniserie om roman- (och film-)karaktärer ska jag berätta om hur jag tänker när det gäller de personer som befolkar mina egna romaner.

 

T R Richmond: Vem var Alice?/recension

richmond

T R Richmond: Vem var Alice?
Översättning: Cecilia Falk
Massolit förlag

Alice Salmon är bara tjugofem år när hon dör och lämnar massor av frågor efter sig. Den största: vem var hon? Egentligen?

Hon möter sitt öde en vinterkväll. Berusad, kanske påtänd, har hon vinglat ner till en sjö i Southampton efter en fest och nästa morgon hittas hon i vattnet. En av professorerna vid Alices universitet, Jeremy Cooke, blir djupt skakad när han får höra om dödsfallet och i ett försök att hålla minnet av Alice levande bestämmer han sig för att ta reda på allt som går att hitta om henne och hennes öde och dokumentera det i en bok.

Den här romanen är resultatet av hans arbete. Författaren, T R Richmond, skriver som en programförklaring följande: Internet och sociala medier har revolutionerat hur människor kommunicerar och relaterar till varandra. Det var min fascination över detta som väckte idén till den här boken.

Vem var Alice? är inte någon vanlig roman. Den består av brottstycken av de digitala spår vi människor lämnar efter oss. Sms, röstmeddelanden, mejl, blogginlägg, twitterkonversation och så vidare bildar tillsammans med utdrag ur Alice dagbok, tidningsartiklar, brev som Cooke skriver till en vän och polisförhör de bitar av mosaik som ska göra bilden av Alice och hur hon egentligen dog fullständig.

Trots att det inte är en traditionellt linjärt berättad story som helt saknar gestaltning är det spännande läsning, och fascinerande att det här projektet faktiskt lyckas. Författaren lyckas manipulera läsaren så att man efter hand tycker allt mer illa om professorn och undrar vilken hans roll i dramat egentligen är.

Det är en fascinerande roman, inte bara till sin form utan även till innehåll och temamässigt. Visst är det intressant, det här med digitala spår. Allting lämnar avtryck, omöjliga att torka bort eller bränna. Det kan vara värt att minnas när vi delar med oss av våra liv på sociala medier.

Sist på bollen – Millenniumserien

Det är tio år sedan Stieg Larssons Män som hatar kvinnor kom ut och blev en megasuccé. Jag var aldrig intresserad av att läsa boken, trots att alla människor i min omgivning läste och älskade den. När den svenska filmatiseringen kom väntade jag tills den gick på teve, i en längre version. Jag blev häpet besviken över det varit sådan hajp. Det fanns inget originellt alls i intrigen. Män som hatar kvinnor har alltid funnits, och  män som låst in kvinnor i burar kändes inte heller unikt. Av de tre filmatiserade böckerna tyckte jag bäst om den sista, kanske för att jag sett för många amerikanska rättegångsfilmer och gillar den dramaturgi som ett bra rättegångsdrama består av.

millennium

Bilden lånad av Adlibris

I dag laddade jag ner Män som hatar kvinnor som e-bok. Anledningen är att jag ska skriva om den nya Millinnieboken, Det som inte dödar oss, David Lagercrantz i förväg så omdiskuterade fortsättning på serien. Jag skulle självklart inte kunna skriva om nya boken om jag inte läst åtminstone någon av böckerna som föregår den.

Så här är jag nu, sist på bollen. Tio år har alltså gått och det märks, framför allt när det gäller vissa tekniska detaljer. Än så länge har jag bara läst 60 sidor och när det står att Mikael Blomkvist knappar in <www.google.com> på datorn känns det lite onödigt styltigt. Nu är verbet googla vedertaget och ingen säger www längre. Och julklapp till dottern bestående av en ipod, … en mp3-spelare inte nämnvärt större än en tändsticksask men som kunde rymma hela Pernillas skivsamling … Det där med ipod verkar otroligt gammalt.

tattoo

Bilden lånad av imdb.com

Eftersom jag har sett både svensk och amerikansk filmatisering behöver jag givetvis inte skapa egna bilder av Blomkvist, Salander och de andra. Fast när jag läser om Mikael Blomkvist ser han varken ut som Michael Nyqvist eller Daniel Craig. Faktum är att han  har varken har ansikte eller kropp än. Lisbeth Salander ser däremot ut exakt som i den amerikanska filmversionen. Rooney Mara VAR Lisbeth Salander, det inser jag när jag nu äntligen läser boken. Blomkvists älskarinna Erika Berger är en avbild av Lena Endre, precis som i den svenska versionen, medan Henrik Vanger har lånat drag av Christopher Plummer.

Boken är otroligt lättläst, nästan som en Enid Blyton-deckare. Fast jag har inte kommit så långt än, den kanske blir mer komplicerad. Eller också var det just den där lättillgängligheten som gjorde den som populär. Jag är övertygad om att jag också kommer att tycka att den var värd att läsa. Lite spänd är jag faktiskt över vad David Lagercrantz kan åstadkomma. Både Blomkvist och Salander är karikatyrer så de bör vara lätta att kopiera. Men den stora frågan är kanske om det verkligen behövs ytterligare en bok i serien.

Vi får väl se.