Trängselmånad för boksläpp

Postat av

IMG_2150

Jag har precis bläddrat igenom Svensk Bokhandels höstnummer och sammanställt listan för vilka böcker jag vill skriva om i höst och jag kan konstatera att september är månaden då jag kommer att få det stressigast. Nästan 70 procent av böckerna (sammanlagt tolv stycken) som jag prickat för kommer ut då. Två släpps i augusti och två i oktober. November och december är uppenbarligen inte gångbara i sammanhanget.

Eftersom jag recenserat för tidningar sedan mitten av 80-talet sitter det där med första recensionsdag djupt rotat i mig men denna magiska dag har fått allt mindre betydelse och böckerna släpps ofta flera veckor i förväg, så när de väl recenseras i tidningarna är det många som hunnit läsa och kanske även blogga.

Litteraturkritik anses inte vara så viktigt längre och tidningarna har dragit ner kraftigt på antal bokrecensioner på kultursidorna. Det är kanske inget uppskattat material men jag tycker absolut att det fyller en viktig funktion så jag är glad så länge jag kan bidra till att de inte helt försvinner.

En vandring i solen

Postat av

Tidningen Skriva ställer i varje nummer följande fråga till en person: Vilken bok önskar du att du hade skrivit? Det är en intressant fråga, som jag funderat en del över utan att komma på ett svar. Förrän i dag när jag gick barfota i vattenbrynet under min dagliga promenad. Då dök det självklara svaret upp. Åh, om jag hade varit den som skrev En vandring i solen. Om det varit jag och inte Stig Claesson, Slas.

envandringisolen

Den boken har allt. Det där vemodet som jag älskar. Det tilltufsade, främst i form av den alkoholiserade sportjournalisten Tore Andersson som vandrar fram och tillbaka på stranden i semesterparadiset och får till uppgift att gå in skor för ett par som köpt till sin son. Humorn, den stillsamma – låååångt från flabbhumorn som är så populär för tillfället. Kärleken, den omöjliga, mellan Tore och den vackra norska reseledaren. Och så sorgen. Det nästan omänskligt tragiska slutet, som gör att berättelsen stannar kvar i mig för evigt.

Det krävs mod för att skriva ett sådant slut. I en av versionerna till Kråkprinsessan hade jag ett sådant slut. Men jag vågade inte fullfölja det. Det var FÖR hemskt.

Min vandring i solen i dag hade varken vemod eller sorg. Kärleken var till den vackra förmiddagen och humorn låg i de kritvita benen (barmhärtigt nog beskurna i bilden).

IMG_2113

Våga lita på det undermedvetna

Postat av
Bilden lånad från internet.

Bilden lånad från internet.

Det där med synopsis och detaljplanering när jag skriver romaner är inget för mig, det har jag skrivit om förut. Jag tar ut en ungefärlig riktning och låter sedan romanen växa fram efter hand. Ju mer jag skriver desto mer vet jag om fortsättningen och när jag är klar vet jag oftast varför jag skrivit si eller så.

När jag började skriva min nya roman, som är tänkt att bli en feelgood-roman (om jag bara visste vad som karaktäriserar en sådan; något jag tänker återkomma till) hade jag några karaktärer och en önskan att det skulle gå bra för var och en av dem.

Handlingen utspelar sig under en vecka på Fridhems folkhögskola i Svalöv. En av huvudkaraktärerna skulle bli förälskad under veckan, för kärlek passar fint i en feelgoodroman, tänkte jag. Därför introducerade jag en i mitt tycke lämplig figur för min karaktär att bli kär i.

Första scenen som han var med i var kort och sedan glömde jag bort honom. Tills jag kom på att ”visst ja, hon skulle ju bli förälskad”. In med honom på scenen igen. Och ut en stund, sedan med tvång in i handlingen ytterligare en gång.

Därefter var jag redo att kasta manus och mig själv i ett djupt hål. Det jag skrivit var så fruktansvärt dåligt att det inte fanns minsta chans att rädda det. Jag mådde dåligt en hel dag och en hel kväll och allt jag rörde vid gick sönder eller blev bränt.

Nästa dag bestämde jag mig för att ta bort personen ur manuset. Min huvudperson får klara sig utan kärlek. Lättnaden var stor. Och sedan började det undermedvetna jobba. I en riktning som den även tidigare visat men som jag inte fäst något avseende vid.

Plötsligt klickade kuggarna i varandra och romanmaskineriet började fungera igen. Den ratade figuren kan till och med få en ny chans; inte som försteälskare men en liten roll ska han få.

Jag brukar ofta säga att mina romankaraktärer tar över och bestämmer handlingen. Så är det verkligen. Fast egentligen är det bara det undermedvetna som agerar.

Mitt medvetna jag har ingen aning om hur man skriver en roman, men om jag vågar lita på den delen av medvetenheten som jobbar under ytan – då händer det saker hela tiden.