Ann Leary – Livet enligt Hildy Good/recension

Postat av

leary

Ann Leary: Livet enligt Hildy Good
Översättning: Yvonne Hjelm
Massolit förlag

Hildy Good är en kvinna i 60-årsåldern som bor i samma småstad i New England som hon alltid har bott. Hon är regionens stjärnmäklare, eller har i alla fall varit, men i takt med att hennes alkoholkonsumtion ökar dalar stjärnan. Efter att döttrarna tvingat in henne på behandlingshem håller hon sig nykter. Åtminstone när hon är bland andra människor. I hemlighet dricker hon vin om kvällarna. Bara ett glas. Eller två. Eller tre. Synd, förresten, att låta det finnas en slatt kvar i flaskan – vinet kan bli dåligt.

I ett av husen hon säljer flyttar en oerhört rik man och hans unga vackra hustru in. Rebecca och Hildy finner varandra men vänskapen är inte okomplicerad. Som så ofta är det en man inblandad. Eller två, för Hildy har ett förflutet med stadens sopgubbe, och deras vägar korsas ständigt.

Ann Learys Livet enligt Hildy Good är en underhållande roman, eventuellt möjlig att sortera in i feelgood-facket (om det ska vara nödvändigt att placera boken i något fack) men utan det alltför sötsliskiga som ofta förknippas med genren.

Trots att Hildy på något plan är medveten om sina alkoholproblem anser hon att hon blir en bättre, trevligare och gladare människa efter några glas, och om hon inte skadar någon annan med sitt drickande är det väl inget som andra behöver lägga sig i.

Den lögnen håller henne berusad länge och det som är befriande är att författaren inte gör Hildy till ett offer eller till någon som man vill anklaga.

Eftersom romanen är skriven i jag-form kommer man nära Hildy. Den är dessutom skriven på ett sätt som ger illusionen av att man sitter i fåtöljen framför kaminen i Hildys hem och lyssnar när hon berättar om sitt liv. Hon gör små utvikningar, hon talar direkt till läsaren – skapar den typen av närvaro. Det är bara i en scen som berättarperspektivet flyttas, och först i efterhand tänker jag på det, vilket gör att jag trots allt köper det.

Sämst är väl egentligen den svenska titeln. Originalet The Good House är fyndigt men svårt att försvenska. Ändå tror jag att det hade varit bättre att behålla det framför den meningslösa svenska varianten som dessutom använts förut i ett otal varianter.

 

När romankaraktärerna tar över

Postat av
IMG_1989

Romangestalterna bestämmer och författaren är bara stenograf. Foto: Grim förlag

Jag har skrivit sex romaner och förutom den första, Och natten är lång och svår, som hade en förlaga i Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn, har jag suttit i baksätet och åkt med när romangestalterna valt väg. Första romanen skrev jag i mitten av 1980-talet vilket gör att jag inte minns om jag själv bestämde eller lät Camilla, Anders, Rikard och de andra ta över handlingen innanför de givna ramarna.

Varje gång jag börjar skriva en ny roman tänker jag att den här gången ska jag ha kommandot hela vägen. Jag ska i förväg veta vad som ska hända, jag ska lära känna personerna i boken så att jag inte åker på några överraskningar; det är trots allt jag som ger dem liv, nog sjutton har jag rätt att även bestämma hur de ska agera i olika situationer.

Och varje gång tvingas jag ge upp nästan direkt. Fyrtiosju A4-sidor in i mitt nya manus, det som ska bli en feelgoodroman, inser jag att det händer igen. Jag trodde att jag kände huvudpersonerna ganska väl men så är uppenbarligen inte fallet. De förvånar mig nästan hela tiden. Och de figurer jag bestämt ska befinna sig i bakgrunden eller inte alls vara med kommer med kommentarer som tvingar mig att ta reda på vad de menar.

Det gör också att jag i princip inte har en aning om från en dag till nästa vad som ska hända i romanen. Jag har en riktning utstakad men vägen dit är helt okänd för mig. Frågan är om mina romangestalter vet eller om det som sker är en överraskning för dem också. I så fall undrar jag vem det egentligen är som styr det här romanfordonet.

Inte jag i alla fall. Möjligen är det en okänd del av min hjärna som vägrar samarbeta med resten av mig.

Mo Hayder: Fågelmannen/Behandlingen – recension

Postat av

mohayder1 mohayder2

Mo Hayder – Fågelmannen
Översättning: Peter Lindforss
Behandlingen
Översättning: Anders Bellis
Modernista

Redan på omslaget till Mo Hayders debutroman duggar varningarna tätt. ”Fågelmannen kommer att skrämma livet ur dig”, konstaterar tidningen Elle. ”När upplösningen ageras ut framför ögonen på en gör den ackumulerade effekten att det blir svårt att andas”, fyller The Washington Post i. Och The Guardian konstaterar att Mo Hayder är ”en författare som står i kontakt med sin mörka sida”.

Det är bara att hålla med. En morgon kallas unge kommissarie Jack Caffery till en brottsplats i sydöstra London där fem sargade kvinnokroppar påträffats. Samtliga har en liten fågel insydd i bröstet. Det visar sig snart att teamet har med en sexualsadistisk seriemördare, tillika nekrofil, att göra.

Få förövare i deckargenren gör mig så trött som seriemördare. Jag tror att det har varit så ända sedan jag såg den hyllade filmen ”Seven” och inte tyckte att den var speciellt bra. Men det finns givetvis författare som klarar av att ge liv och psykologiskt djup åt dem. Mo Hayder är bra, första halvan av boken är, om än våldsam och äcklig, ändå klart läsvärd. Framför allt lyckas hon göra sin kommissarie intressant. Han är tillsammans med en kvinna som han inte älskar, han är uppslukad av att få veta vad som hände med hans lillebror som försvann när han var barn och aldrig påträffats. Jack Caffery är övertygad om att det är grannen som är skyldig. Därför har han bott kvar i föräldrahemmet, därför har han ett helt rum fyllt av handlingar om fallet och därför ägnar han en stor del av sin tid med att spionera på den förhatlige grannen, som hånar honom på olika sätt.

Det är andra halvan i boken som gör det hela problematiskt, och sista tredjedelen spårar den ur totalt och förvandlas till en så kallad splatterfilm, men utan den i sammanhanget nödvändiga humorn.

Andra delen i serien om Jack Caffery heter Behandlingen. Den kom i svensk översättning redan 2003 under titeln Trädens tystnad och finns nu i ny kostym och med annan titel. Den är inte fullt lika blodig som den första men minst lika äcklig. Seriemördare och nekrofiler i förra boken, pedofiler i denna. Jack Caffery blir personligen involverad när en pojke försvinner och resten av familjen påträffas bunden och svårt medtagen. Fallet påminner allt för mycket om det som hände hans egen bror för många år sedan och han kan inte förhålla sig neutral och professionell. Han kan inte heller släppa tankarna på att få veta vart brodern tog vägen, och till slut får han upp ett spår som leder rakt in i mörkret.

Mo Hayder må vara hyllad och skriva bra men jag mår mest illa av att läsa hennes böcker. Jag trodde länge att jag var intresserad av Jack Caffery och därför kunde bortse från omständigheterna kring resten, men lyckligtvis har jag även tappat intresset för honom. I och med att Mo Hayder tagit steget in i de allra mörkaste skrymslena av det mänskliga psyket finns ingen väg tillbaka. Och det är bara att inse att jag inte är villig att följa henne dit. Åttahundra sidors helvetesvandring får vara nog.