Bokbloggsjerka om bokförvaring

Postat av

Veckans fråga i bokbloggsjerkan kommer från Mia Eggimann. Den lyder: Hur får du plats med alla böcker?

IMG_1949

Jag har ett litet bibliotek (fjorton bokhyllor, tror jag) där jag sorterat in alla böcker i bokstavsordning samt i utgivningsföljd. Det ryms inte fler hyllor i rummet och hyllplanen rymmer inte heller fler böcker så nu börjar det bli problem. De senaste åren har jag lagt böckerna ovanpå de andra, i väntan på att skapa plats åt dem. Samt staplat böcker i vild oordning i den smala hyllan som syns på bilden, medan jag funderar på hur jag ska organisera den.

Risken är att jag tvingas göra mig av med böcker snart. Länge var det en tanke som var helt oacceptabel men nu inser jag att det inte håller längre. Under flera år var jag medlem i en bokklubb där jag inte själv valde böcker utan fick ett bokpaket (ja, det innehöll ett uppslagsverk med grön pärm, dessa böcker maldes ner i återvinningskvarn när jag flyttade – ingen loppis ville ta emot dem) varannan månad och många av de där böckerna har jag inte ens läst och kommer aldrig att läsa. Under ännu fler år har jag recenserat böcker för en tidning och de allra flesta av dessa böcker kommer jag inte heller att läsa om. Där är alltså två kategorier av böcker som jag på sikt kan göra mig av med. Jag måste bara samla mod en liten stund till …

Patricia Cornwell – Grön död/recension

Postat av

cornwell

Patricia Cornwell: Grön död
Översättning: Nils Larsson
Norstedts

Rovdjuret var den senaste boken jag läste i serien om rättsläkaren Kay Scarpetta. Redan då var jag trött på henne eftersom alla världens vidriga mördare verkade rikta in sig just på henne (och möjligen systerdottern Lucy). Och när jag nu, tillfälligt, återvänder i och med nya boken Grön död, har inte mycket hänt på just den fronten.

Och inte heller på så många andra håll. Det kändes inte som om jag varit frånvarande i nästan tio år och fem böcker. Det var mer som om jag varit i köket och bryggt en kopp te. Kay Scarpetta är sig exakt lik. Hon jobbar för mycket, sover för lite, lagar italiensk mat, väcker beundran hos mycket yngre män och oroar sig för att hon inte är trettio år längre. Hennes utredare Pete Marino är sig också lik. I Grön död är han inte med så mycket, av skäl som inte ska avslöjas här, men hans hälsotillstånd var oroande redan för fem böcker sedan, och det är exakt samma envisa tuggande när han och Scarpetta är på väg till eller ifrån en brottsplats som jag läste om senast. Samma sak med Lucy och Benton. Tiden har gått men ingenting har hänt.

Tre fall står i fokus här: en kvinna försvinner spårlöst från en dinosaurieutgrävning, en kvinna hittas fastsurrad i en fender och ett sänke (ihop med en stackars havssköldpadda som trasslat in sig i alltsammans) och en kvinna misstänks mördad men ingen kropp påträffas.

Det tar nästan två hundra sidor innan det blir spännande, vilket förvånar mig. Patricia Cornwell är trots allt skicklig på att bygga intriger men här har hon svårt att fånga mitt intresse på allvar. Hon undervisar för mycket och ibland är det som om hon inte vågar lita på läsaren utan måste förklara dialogen med onödiga kommentarer.

När jag i förra veckan läste Det brinnande rummet, den senaste Harry Bosch-boken av Michael Connelly, kände jag direkt att jag vill återuppta bekantskapen och läsa de böcker jag senaste åren har hoppat över. Så känner jag tyvärr inte med Patricia Cornwells serie om Kay Scarpetta.

Michael Connelly – Det brinnande rummet/recension

Postat av

connelly

Michael Connelly: Det brinnande rummet
Översättning: Patrik Hammarsten
Norstedts

För ganska många år sedan fick jag plötsligt och oväntat nog av Michael Connelly. Det var när jag kommit en liten bit in i Månskugga, en av de böcker som inte handlar om Harry Bosch. Jag tyckte inte att den var dålig, men från en sida till en annan tappade jag intresset, slog ihop boken och gick vidare. I vår bestämde jag mig för att återuppta kontakten och läsa den senaste Boschdeckaren, Det brinnande huset.

Sedan några år tillbaka jobbar Bosch med gamla fall, så kallade cold cases. Han har fått en ny partner, en ung kvinna som heter Lucia Soto och som han har stora förväntningar på. Han tänker lära henne allt han kan innan han går i pension. I värsta fall är det inte mer än ett år dit, något Bosch inte alls ser fram emot.

Fallet som Bosch och Soto får hand om visar sig vara både större och mer komplicerat än vad någon räknat med. När en man dör tio år efter att en förlupen kula trängt in i honom finns i princip ingenting att gå på. Ingen greps för mordförsöket, det var knappt ens någon som förhördes och kulan som var omöjlig att plocka ut medan mannen levde är inte till någon nytta om inte vapnet kan hittas.

Samtidigt upptäcker Bosch att Soto i smyg undersöker ett annat gammalt fall som det visar sig att hon har ett personligt intresse i.

Att träffa Harry Bosch igen efter alla dessa år var angenämt. Jag har saknat honom och jag har missat en del sedan senast och känner att jag måste uppdatera mig. Det jag uppskattar mest är att tiden inte har stått stilla för Bosch. Precis som de flesta andra människor har han åldrats.

En annan före detta favorit som jag också återvänt till i vår är Kay Scarpetta, Patricia Cornwells minst sagt framgångsrika rättsmedicinare. Det jag direkt slogs av när jag började läsa Grön död var att ingenting har hänt under de år Scarpetta och jag varit åtskilda. Pete Marino är fortfarande röd i ansiktet och svartsjuk på Benton, Lucy är otroligt vältränad och svåråtkomlig och Scarpetta har haft ålderskomplex i tjugo år utan att egentligen bli äldre. Mer om Grön död kommer i recensionen 4 maj.