Bokbloggsjerka – om läsvärd klassiker

Postat av

Veckan utmaning i bokbloggsjerkan som min namne arrangerar varje veckoslut kommer från Koko och handlar om att vi ska tipsa om en bok som är minst hundra år gammal, och motivera varför den är läsvärd.

Jag säger bara så här: om jag skulle tvingas tillbringa en tid på en obebodd ö och bara fick ta med mig en enda bok skulle jag inte tveka en sekund: Greven av Montecristo av Alexandre Dumas d ä. Den skrevs ursprungligen 1844 och publicerades först som följetong i en fransk tidning. Historien om den unge sjömannen Edmond Dantès som blir oskyldigt anklagad och dömd, och förpassad till fångön If på obestämd tid (livstid), träffar en lärd präst och nitton år senare lyckas rymma och, tack vare prästen, hitta en förmögenhet av omätlig storlek, som han använder för att hämnas alla de som svek honom – tja, den historien har allt.

Jag hade turen att få tag i boken (som egentligen är sex böcker i den utgåva från 1940-talet som jag har) på en loppis för en struntsumma. Jag avskyr tjocka böcker och väljer ofta bort romaner som är mer än 500 sidor (idealet är runt 300) men Greven är sammanlagt minst 1500 sidor och jag har läst den flera gånger.

Egentligen gillar jag inte heller historiska böcker, eller filmer, men förra sommaren fann jag mig själv läsa flera Jane Austen med stor behållning. Så om jag av någon anledning inte fick ta med mig Greven av Montecristo till en öde ö skulle jag smuggla med mig både Övertalning och Stolthet och fördom av Austen.

Det har gjorts en del filmatiseringar av Greven. Jag kräks över alla utom en: en fransk tv-serie som visades i svensk tv 1980. Övriga versioner bör lämpligen förpassas så långt in i glömskans vrår det går att komma.

Förra veckans utmaning, om nördiga böcker, hoppade jag över. Men jag inser nu att Greven av Montecristo kunde ha passat in även där. Jag ÄR nördig när det gäller just Edmond Dantès, alias Greven av Montecristo.

Så här snyggt försättsblad är det på den första delen i utgåvan från 1940-talet:

IMG_1928

Lucie Whitehouse – Före dig/recension

Postat av

Lucie Whitehouse: Före dig
Översättning: Maria Bodner Gröön
Etta förlag

whitehouse

Hannah Reilly åker till Heathrow för att hämta sin man, Mark, som varit i New York på en affärsresa. Planet landar, passagerarna kommer gående genom ankomsthallen men Mark är inte med. Han är inte heller med något av de andra flighterna från New York, så Hannah tvingas åka hem ensam.

Det blir en orolig natt innan hon får kontakt med sin man, som förutom att ha tappat sin mobil och råkat ut för en rad missöden mår bra och räknar med att komma hem inom ett par dagar. Men när Hannah försöker nå honom på hotellet visar det sig att han aldrig checkat in där. Och när hon tar kontakt med han kollegor blir de förvånade över att inte hon och Mark är i Rom, eftersom det är vad han sagt till dem.

Hannah börjar rota i Marks förflutna, hittar saker som han aldrig berättat om och tvingas inse att han har ljugit om sitt förflutna. Men sedan kommer han hem och allt blir – nästan – som förut. Åtminstone för en kort period.

Före dig är Lucie Whitehouses tredje thriller. Den är läsvärd även om tempot stundtals blir stillastående, framför allt i första halvan av boken. Senare delen är rappare och har inte lika många transportsträckor och med de många vändningarna som berättelsen tar hålls intresset vid liv.

I en helt annan bok jag läst i vår besvärades jag en del av överanvändningen av ”styng av”. I Före dig stavas det ”stygn av” i stället, och används lika frekvent. Finns det verkligen inga andra ord för att uttrycka det där plötsliga hugget av avund, sorg, i hjärtat eller vad det nu handlar om?

Glädjande boktips från bibliotek

Postat av

Långsamt arbetar jag mig in i min nya roman, den som ska bli en feelgood (utan att jag egentligen vet vad som menas med den beteckningen) om några människor på en sommarkurs på Fridhems folkhögskola i skånska Svalöv. Även när jag gör annat, som lagar mat, röjer i köket, vårstädar i trädgården (jag avskyr att april också snart är över och jag inte längre kan luta mig mot att det är tidigt på säsongen) eller läser är tankarna i mitt manus. Gång på gång kommer jag på något som måste vara med och jag skriver ner det i en app som jag har i både dator, ipad och mobil. Redan innan jag började skriva romanen hade jag funderat på den ganska länge och då kom jag på att det absolut bästa i hela romanskrivarprocessen är när man kör fast.

När man står inför ett problem i intrigen som inte går att lösa.

Det bästa är nämligen att man alltid (a l l t i d) kommer på en lösning. Den är så otroligt enkel och den har funnits där hela tiden, och bara väntat på just det ögonblick då man sträcker ut handen och griper tag i den. Just de där ögonblicken älskar jag.

I dag blev jag också påmind om att jag faktiskt är författare och inte enbart förläggare (den roll som varit viktigast för mig i flera månader) när jag fick en länk skickad till mig med ett boktips från Götabiblioteken från deras Facebooksida.

Skärmavbild 2015-04-20 kl. 18.11.10

Just det, tänkte jag, jag kom ju ut med en bok för inte så himla länge sedan. Så fort man glömmer! Och så glad man blir över att påminnas.