Kristina Ohlsson – Mios blues/recension

Postat av

miosblues

Kristina Ohlsson: Mios blues
Piratförlaget

Varje gång jag läser något av Kristina Ohlsson tänker jag på radiointervjun där hon sa att hon vill erbjuda mycket pang för pengarna i sina deckare. Det gör hon även i thrillern Mios blues, som tar vid där Lotus blues slutar. I Lotus blues får advokaten Martin Benner ett omöjligt uppdrag: att rentvå en kvinna, syster till mannen som anlitar Benner, från två mord som hon erkänt. Kvinnan är inte längre i livet, hon hoppade från en bro och till en början befarades det att hon tog sin fyraårige son Mio med sig i döden. Så verkar inte vara fallet, men Mio är försvunnen och Benner blir i nya boken tvingad att leta upp honom och återföra honom till fadern (en amerikansk maffioso).

Trots att det bara var några månader sedan Lotus blues kom ut hade jag glömt det mesta och därför var sammanfattningen i inledningen av Mios blues välkommen. Man bör läsa böckerna i rätt ordning för att få ut mesta möjliga av dem.

Tempot i båda böckerna är skyhögt. Här finns inga utvikningar, inga onödiga miljöbeskrivningar, inga möjligheter att andas ut mellan de olika händelser som hastigt driver berättelsen framåt. Så fort jag tänker att nu kan det inte bli värre dras allt ett varv till och till slut kan jag inte låta bli att skratta. Det blir mer komik än spänning. Och ändå – det är skickligt, Kristina Ohlsson är verkligen en av de främsta i sin genre och när hon dessutom lyckas få ihop slutet utan att hela bygget havererar (något många författare har svårt med) kan jag inte bli annat än nöjd.

Dags att deklarera

Postat av

IMG_1892

Jag minns hur det var innan den förenklade självdeklarationen gjorde tillvaron lite ljusare. Det jag minns allra mest var hur sur jag blev när deklarationen skulle bli enklare. Ja. Jag skäms förstås nu men då var jag ung och dum och fick också en välförtjänt utskällning av en man som begrep bättre än jag. Det var onormalt att tycka om att deklarera.

Jag förstår ju det. Men jag har alltid gillat att ha full koll. Det tyckte jag att jag fick, åtminstone på privatekonomin, när jag tvingades fylla i den där förhatliga blanketten och räkna ut om jag skulle betala in eller få tillbaka skatt. När den förenklade självdeklarationen kom var det bara att sätta ett kryss i en ruta och hoppas att alla siffror stämde. Det var viljan att ha kontroll som gjorde att jag startade ett eget bokförlag. Livet kunde ha varit enklare, behagligare, på olika sätt utan en massa bekymmer, men bortsett från korta stunder då och då gillar jag verkligen mitt nuvarande liv. Och jag har full koll. Nåja, nästan i alla fall.

Som det här med bokföring och deklaration. Jag är ingen siffermänniska. Jag kan inte tolka fler än fyra siffror i rad, om det blir fler börjar de hoppa. (Så ni kan ju räkna ut hur besvärligt det är med ISBN-nummer, tretton stycken i rad. Fyra år med förlag och först nu har jag sett ett system i siffrorna.) Trots mitt problem med siffror har det aldrig varit tal om att någon annan skulle göra bokföringen för mitt företag. Först och främst är det en liten verksamhet så det vore väl får dåligt om jag inte kunde klara det själv.

Jag har gråtit många gånger framför bokföringsprogrammet. Och gjort i princip alla fel som går att göra. Men nu börjar jag få lite grepp om det. Deklarationen skulle jag antagligen aldrig klara om det inte vore för Skatteverkets utmärkta e-tjänster.

Jag kämpar på. Och nu kommer det som skrämmer mig lite. På onsdag är jag inbjuden till en informationsträff för alla som har enskild firma och ska deklarera, och jag är så FÖRVÄNTANSFULL. Jag tycker att det ska bli otroligt ROLIGT att gå på träffen och få lära mig mer.

Denna entusiasm skrämmer mig faktiskt mer än det faktum att siffrorna hoppar när de kommer i större sällskap än fyra.

Bokbloggsjerka med svårbesvarad fråga

Postat av

I veckans bokbloggsjerka ställs en svår fråga: varför är det nästan bara kvinnor som bokbloggar? Frågan är ställd av en man, och förhoppningsvis är han inte helt ensam utan kan få en del svar även från manliga bokbloggare.

Däremot är det inte helt enkelt att besvara frågan. Är det fler kvinnor än män som läser? I så fall faller det sig kanske naturligt att det även är fler kvinnor som bloggar. Kan det vara så att kvinnor tycker om att prata om böckerna de läst, organiserar sig i bokcirklar och/eller bloggar medan män nöjer sig med själva läsupplevelsen och inte har behov av att berätta om den?

Som sagt, det är en svår fråga. Jag har precis börjat skriva en ny roman, som faktiskt snuddar vid dagens fråga. Romanen utspelar sig under en sommarvecka på en folkhögskola, på en kurs som heter Blogga om böcker. Deltagarna är nästan uteslutande kvinnor (två män har vågat anmäla sig). Kanske finns det anledning även för mina fiktiva romangestalter att fundera på frågan. Varför är det nästan bara kvinnor som bokbloggar?