Säsongsstart för trädgårdsrundorna

Postat av

Så här lagom till väntat bakslag för våren (och därmed för de flesta av oss) har jag inlett säsongens trädgårdsrundor. Varje dag förväntar jag mig nya skott, nytt liv och mer växtlighet i trädgården än dagen innan. Så fort jag ser skymten av grönt från en vårlök hämtar jag nät och lägger över. Det är enda sättet att få lite blomsterprakt. Jag hade blommande vit scilla i en rabatt, men nu finns bara några avbitna bladrosetter kvar.

På baksidan av huset växer ett körsbärsträd. Växte, är nog en bättre beskrivning, för de senaste åren har trädet börjat dö. Det blommar överdådigt i maj men orkar varken bära fram kart eller blad. Jag borde hugga ner trädet men i stället ska jag försöka få det att blomma i blått. Förra våren köpte jag två klematisplantor. Mitt i sommaren slutade de växa och det såg ut som om de torkade och dog. Därför blev jag otroligt glad när jag såg det här:

IMG_1816

Gröna fina skott och gott hopp om ett blåblommande träd på sikt.

Rabarberplantan som växt i en stor balja fick en ny placering. Det verkade den inte gilla. Torrt och livlöst tills jag krafsade lite i jorden och hittade spirande skott.

IMG_1817

Även björnbärsbusken och den nya krusbärsbusken, som jag satte i höstas, har klarat vintern. Och när det gäller kaprifol är det ingen tvekan: våren får komma med hur många bakslag som helst, den är på gång och vägrar backa.

IMG_1819

Det gör den rätt i, tycker jag.

Ann Cleeves – Dött vatten/recension

Postat av

anncleevesAnn Cleeves: Dött vatten
Översättning: Jan Järnebrand
Bonniers

Det är fem år sedan vi senast hörde något från Jimmy Perez, Ann Cleeves kriminalare på Shetlandsöarna. Han skulle gifta sig med sin älskade Fran, men det blev inte så. Boken Blå gryning slutade på det värsta tänkbara sättet och det var nog många som var både ledsna och arga när de läst klart: Shetlandskvartetten var fullbordad och det blev inte mer.

Ann Cleeves introducerade en ny huvudperson (Vera Stanhope) i en helt annan serie och Jimmy Perez lämnades vind för våg, någonstans i närheten av Lerwick.

Men så kom äntligen beskedet att författaren skrivit en ny roman med Perez i centrum, nummer ett i en ny kvartett. Dött vatten, heter boken.

Det är en direkt fortsättning på Blå gryning. Det har gått ett halvår och Jimmy Perez är fortfarande deltidssjukskriven. Frågan är om han någonsin återhämtar sig från den förfärliga händelsen och kan komma tillbaka som den skarpsynte kriminalare han var.

När en journalist hittas mördad i en båt i en marina kallas kommissarie Willow Reeves in från en ö i Yttre Hebriderna för att leda utredningen. Det är hennes första mordutredning och hon är ytterst angelägen om att göra ett gott intryck och lösa fallet. Men Perez, som trots allt är den som sitter på både erfarenhet och lokalkännedom, engagerar sig också, om än lite motvilligt.

SVT har nyligen visat åtta avsnitt av en serie som heter Shetland och som på ytan har vissa likheter med Ann Cleeves romaner. De påstås vara baserade på dessa och två av avsnitten byggde, mycket löst, på just Dött vatten. Miljön i tv-serien är fantastisk, musiken i vinjetten är så där sorgmodig som den ska vara i just den miljön och … tja, det är väl inte så mycket mer. Men böckerna – det är en helt annan sak med böckerna. Bara några få sidor in i boken minns jag varför jag blev så oerhört förtjust i Shetlandskvartetten och gärna skulle läsa om den om tiden fanns.

Det är fortfarande njutbar läsning och jag längtar efter nästa bok i serien. Men. Precis som i väldigt många andra deckare rasar allt förtroendekapital när slutet rullas upp. Varför kan inte deckarförfattare få ihop ett slut som går att tro på?

Den frågan ska jag grubbla på tills Jimmy Perez tar itu med nästa fall.

Havet och jag

Postat av

Ibland undrar jag om det inte rinner havsvatten i mina ådror i stället för blod. Fast sedan inser jag att det absolut inte är så. Jag avskyr att vara PÅ havet, så fort det gungar det allra minsta kräks jag och för säkerhets skull kräks jag även om det inte gungar. Men jag älskar att vara VID havet. Alla andra årstider än sommaren, då.

Så vad är det då som får mig att girigt ta in anblicken av havet när jag i bilen passerar Påarp vid E6, strax före Halmstad, en sträcka jag körde i princip varje dag i över trettio år? Eller gå de tusen meterna ner till havet där jag bor, bara för att låta blicken följa den obrutna horisonten? Dag ut och dag in. Och aldrig någonsin tröttna.

Jag kan inte förklara det, och kanske behövs det ingen förklaring till något som är så självklart. Det är havet och jag, helt enkelt. Vi gör oss bra ihop, när vi håller det där respektfulla avståndet som en sandstrand utgör.