Viveca Sten – I maktens skugga/recension

Postat av

Viveca Sten – I maktens skugga (Forum)

När Viveca Sten lanserade sina Sandhamnsdeckare var planen att det sku9137141872lle bli tre eller fyra stycken. Jag frågade vid något tillfälle författaren varför hon fortsatte skriva fler i serien och fick svaret att hon tyckte att det var så roligt. Framgångarna och påtryckningar från förlaget lär säkert också ha spelat en roll.

Den sjunde och senaste, I maktens skugga, fanns med på årets bokrea och nu har jag läst den. I efterordet skriver Viveca Sten att detta var boken som inte ville bli skriven. Det märks tyvärr. Den är betydligt segare än övriga och det var svårt att uppbåda intresse att läsa ut den.

Hundra sidor in i boken har ingenting hänt. Det dröjer två hundra sidor till innan det blir det minsta spännande. Och däremellan går polisen Thomas Andreasson omkring och vantrivs, samtidigt som han får ett jobberbjudande som han inte besvarar förrän boken är slut.

Nora Linde och sambon Jonas har fått en dotter sedan senast, så på deras himmel syns inga moln. Men för Sandhamnsborna är det nya skrytbygget på Fyrudden ett populärt samtalsämne och irritationsmoment. Det blir Carsten Johnsson och hans familj varse när de kommer till ön för att ta huset i besittning.

Carsten är riskkapitalist och oerhört rik. Men den senaste affären, i Ryssland, ser ut att gå upp i rök och med tanke på att han tagit gigantiska lån för skrytbygget kommer han att vara förlorad om ryssarna fortsätter bråka.

Däremot räknar han med att kunna blidka Sandhamnsborna genom en inflyttningsfest. Men morgonen efter fsten har gästhuset brunnit och spåren av en människa påträffats. Branden är anlagd, frågan är bara av vem?

Viveca Sten har en stor och trogen läsarskara så det är nog ingen fara för hennes popularitet att lämna ifrån sig den här oinspirerade boken. Men för min del får det vara nog nu. Inte ens en svensk mysdeckare får vara hur tråkig som helst.

Kontoret är alltid med

Postat av

I torsdags var jag på en intressant frukostföreläsning för att lära mig hur jag ska bli effektivare på jobbet. En av de viktigaste punkterna var att göra sig otillgänglig ibland.

Jag stänger av ljudet på mobilen på nätterna. Men så fort jag vaknar på morgonen sträcker jag mig efter den (ofta innan den börjar spela för att väcka mig) och kollar mejl, facebook och annat som får mig att stanna kvar i sängen.

Jobbmejlen är intressantast. Ibland ligger det någon inköpsorder där och ingenting kan få upp mig lika snabbt som då. Innan jag ätit frukost går jag ut i packsalen (ja, jag kallar den så, den lilla vrån i det mycket lilla förrådet där jag har tejp, papper, kartonger och annat som behövs för att paketera) och samlar ihop böckerna i beställningen.

Fil 2015-03-09 15 08 52

I dag hade jag skjutsuppdrag på morgonen. Jag skulle köra min mamma till vårdcentralen (och passade på att lämna paketet med beställda böcker till Postens företagscenter mitt emot). När jag satt i väntrummet på vårdcentralen plingade det i mobilen. Det var en av författarna på Grim förlag, som ville prata marknadsföring. Vi chattade en stund. Då tutade det för inkommande sms. Det var en av de andra författarna som berättade om en beställning som kommer till förlaget i veckan och en fråga om paketet med böcker som jag skulle skicka i slutet av förra veckan gått iväg.

När jag kom hem ringde jag författaren som ville prata marknadsföring och medan vi lade upp strategin för nästa steg plingade det för inkommande mejl. Det var en beställning på böcker som jag vidarebefordrade till en distributör som jag har avtal med. Sedan satte jag mig för att leta adresser, packa recensionsböcker och försöka skriva personliga mejl som inte skulle låta insmickrande.

Det fanns andra arbetsuppgifter på schemat. Jag borde kanske ha gjort mig otillgänglig. Men det jag trots allt fick gjort var minst lika viktigt. Jag kan göra mig otillgänglig en annan dag. I alla fall en liten stund.

Kanske gör det mig inte effektivare att ständigt vara en halvmeter från mobilen. Men jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan den. Det är ju i den jag har mitt kontor.

House of Cards – tv-titt

Postat av

En av mina favoritserier i teve genom alla tider är The West Wing, eller Vita huset som den heter på svenska. Jag har samtliga sju säsonger på dvd och har tittat igenom alla drygt 150 avsnitten mer än en gång. Det är åtskilliga timmar och jag blir nästan rädd för mig själv när jag tänker på det.

MV5BMTY1NDcwMDcxN15BMl5BanBnXkFtZTgwMDI1NTQzNDE@._V1_SY317_CR0,0,214,317_AL_Ändå får jag lust att göra det igen. Speciellt efter att ha kommit fyra avsnitt in i tredje säsongen av House of Cards, Netflix succéserie. Den utspelar sig, som de flesta säkert känner till, också i och runt Vita huset. Kevin Spacey spelar den fullständigt omoraliske och maktfullkomlige Frank (Francis, som hustrun Claire kallar honom) Underwood som äntligen nått målet – att bli USA:s president.

I den första säsongen kunde jag inte låta bli att hålla på honom, trots att han var skurken. Men i den andra säsongen, som allmänt anses vara mycket sämre, började jag tycka att det nog var dags för Frank att ge upp och ägna sig åt något annat än politik. I stället lyckades han få den sittande presidenten avsatt och, som vice president, ta hans plats.

Nu kämpar hanMV5BMTMzMzY0MTQ3NF5BMl5BanBnXkFtZTcwODU4OTAzMQ@@._V1_SY317_CR10,0,214,317_AL_ med näbbar och klor och alla medel för att få sitta kvar. Ingen gillar honom och snaran dras åt från flera håll. Jag längtar efter staben kring Jed Bartlet i The West Wing och den smarta dialogen i serien, moralen som ibland blev på gränsen till vad man kunde uthärda och den stillsamma humorn.

Samtidigt måste jag givetvis få veta hur det ska gå för Frank och Claire (Robin Wright), som är precis lika maktfullkomlig som sin man och har manövrerat sig till en maktposition även hon. Det är en otroligt bra serie, med suveräna skådespelarinsatser, och jag misstänker att den ligger närmare sanningen än vad The West Wing gjorde. Åtminstone när det kommer till moralen och maktspelet. Fast det är ingen tvekan om vem jag skulle rösta på om jag fick chansen.