Med förebild i verkligheten

Postat av

omslagMina romaner bygger inte på verkliga händelser. Jag gör inte skönlitteratur av mitt liv. Jag placerar inte ens mina romankaraktärer i namngivna miljöer – det är bara Boel i Mellan raderna som åker till verklighetens Penzance i Cornwall. Resan dit och vistelsen där är fiktion.

Men jag måste erkänna att huset där Solbritt i Kråkprinsessan bor och dit Monika flyttar i Glömskelunden – det huset har sin förebild i ett hus som sedan barndomen fascinerat och retat min fantasi. Som tonåring fick jag möjlighet att se huset invändigt och sedan dess har det alltid haft en plats i mitt hjärta.

Solbritt handskas inte varsamt med huset. Monika gör åtminstone ett försök att ta hand om det. I verkligheten har husets nuvarande ägare lagt ner massor av tid och pengar och möda på att återställa det efter tidigare ägares klåfingrighet och brist på känsla. Jag beundrar dem för det och är glad att de förstår sig på husets själ och har velat bevara den.

Länge har jag tänkt berätta för dem att deras vackra hus faktiskt är med i två romaner, men jag har inte vågat. Men i tisdags var jag på ett möte och tornhusets ägare var också där. Jag berättade om böckerna, hon blev överraskad och glad och i dag var jag på kontoret och lämnade över böckerna. Trevligt, tycker jag.

Kritiskt läge

Postat av

skräpDet enda som hindrar mig från att radera manuset till Sorgbägare från datorn är vetskapen om att det ska vara så här. Det kommer en period i varje manus liv (och i varje författares) då tvivlet är som en himmelshög mur. Jag har kommit till den muren nu. Det jag skrivit är skräp, ointressant för alla inklusive mig själv. Det värsta är inte att jag vill radera, det värsta är att jag inte ens vill skriva om det efter att jag raderat. Jag vill aldrig skriva en rad till. Samtidigt, i en annan del av hjärnan, funderar jag på karaktärer till nästa roman, den som är så hemlig att jag inte knystat om den för en enda människa.

Ibland är det härligt att vara författare. Om jag räknar bort alla tillfällen då jag får positiv respons på det jag skrivit och bara fokuserar på de ensamma stunderna då det är jag och manuset – då finns ögonblicken när jag är bäst i världen. De där ögonblicken varar aldrig länge, de är just ögonblick och om jag tittar bort just då missar jag dem.

Tvivlet är den där höga muren, den som måste plockas ner sten för sten. Jag kommer att göra det den här gången också, i förhoppningen om att hitta ett enda ögonblick då jag är bäst i världen. Och inte titta åt ett annat håll just då.

Läsning på flera plan

Postat av

CIMG0143I tisdags var jag i Stockholm över dagen, för ett möte och intervju med anledning av Bonniers satsning på egenutgivning. Tidigare i år, i januari, var jag en av tre inbjudna författare som fick ta del av Bonniers planer och nu påbörjas nästa steg.

Medan jag väntade på flygbussen till Bromma köpte jag en bok. Jag tvekade länge om vilken bok jag skulle välja, och var lite sur på mig själv för att jag inte tagit med mig en bok hemifrån. Det är ju inte så att jag precis behöver köpa nya när hela hemmet svämmar över av sådana jag inte läst.

Till slut valde jag Justine Lévys Inget allvarligt, utgiven av Sekwa. Jag gjorde mitt val av två skäl: 1) boken var tunn (196 sidor) och jag ogillar tjocka böcker. 2) jag har läst böcker ur Sekwas utgivning tidigare och gillat den.

Än så länge har jag bara kommit drygt 60 sidor in i romanen, som trots sitt tunna omfång är en ordrik berättelse om förlust. Den är absolut inte svårläst, men inte heller en bok att sluka. Därför plockar jag upp den då och då, läser några kapitel och lägger ner den en stund.

En annan bok jag läser är en roman av en debutant. Jag namnger varken titel eller författare här eftersom jag inte har något gott att säga om den. Det är en ofärdig bok som hade behövt bearbetas flera gånger om för att bli bra. Jag hade inte fortsatt läsa om jag inte lovat en väninna att göra det eftersom hon vill veta om det bara är hon som tycker att den har stora brister. 120 sidor från start kan jag konstatera att hon har fullkomligt rätt.

Det är således inte heller en bok att sluka och de två böckerna behöver sällskap av en tredje, som jag läser om. Det är Elly Griffiths Känslan av död. Jag läste nyligen hennes sjätte bok om rättsarkeologen Ruth Galloway (De utstötta) och i saknaden efter Ruth, Nelson, Cathbad och de andra började jag läsa serien från början.

Tre helt olika böcker och tre helt olika sätt att läsa. En av nyfikenhet och på grund av sin låga vikt, en av plikt och en för njutningens skull.