Laura Popa: Rekviem för en romantiker/recension

Postat av

919804558XLaura Popa: Rekviem för en romantiker (Adagio förlag)

Laura Popa bor i Göteborg och är verksam som författare och konstnär. Hon kommer ursprungligen från Rumänien, och det är också där en stor del av romanen Rekviem för en romantiker utspelar sig. Berättarjaget, Bianca, växer upp med mamma, pappa och en yngre syster, men familjen splittras snart och det som skulle kunna vara en idyll blir något helt annat.

Efter avslutad skolgång flyttar Bianca till Köpenhamn och får jobb som barnflicka. En tid senare bryter hon upp, lämnar Danmark och söker sig till Stockholm. Inte heller här finner hon sin plats på jorden. Barndomens upplevelser har satt sina spår och gör henne rotlös. Hon tillbringar ett år i Italien och återvänder därefter till Sverige.

Musik är det som gör henne hel och hon omfamnar den med både kropp och själ och ger sig hän när hon får möjlighet att köpa ett eget piano. Men det verkar som om allting tas ifrån henne och hon får hitta andra vägar.

Laura Popa har ett poetiskt språk, vilket märks tydligast i de drömsekvenser som förekommer i romanen. Att författaren både skriver lyrik och barnböcker märks tydligt här, i språket men också hur hon kommer allra närmast läsaren i barndomsskildringen. När berättarjaget blir äldre blir också distansen större och en del viktiga partier skyndas förbi onödigt fort. Det går några år på bara ett par rader, och mycket av gestaltningen får ge vika för ett närmast skissartat berättande. En annan sak jag tänker på när jag läser är att författaren bygger upp förväntningar när Bianca träffar människor, men sedan inte följer upp dem utan skyndar vidare till något annat. Som läsare känner jag mig snopen och övergiven. Vad hände med den där mannen som Bianca träffade vid en cykeltur i Norrköping? Hur gick det med musikerna hon mötte, med mannen som hennes mamma träffade när hon kom till Sverige, och som först varit Biancas vän?

Eller var alltsammans en dröm?

Kärlek är människans ursprung och essens, skriver författaren. I Rekviem för en romantiker snuddar hon vid kärleken. Men jag hade velat ha mer.

Ändå är det alltid spännande att läsa böcker från andra kulturer än de nordiska, så jag är glad att jag fick möjlighet att möta Bianca i det Rumänien som fanns när hon var barn.

Trygghet i redigeringsfasen

Postat av

Det var lite svajigt ett tag, dagarna efter att jag läst igenom första versionen av mitt manus. Nu har jag börjat skriva andra versionen och det svajiga är borta. Inom mig, alltså. Jag älskar den här fasen i romanbygget, det är den allra bästa. En grund att stå på och friheten att bygga ut och förbättra. Jag vet fortfarande inte om det jag skrivit håller, eftersom ingen annan än jag har fått läsa än. Jag behöver några veckor till innan andra versionen är klar och manuset mejlas iväg till min redaktör. Det ska bli oerhört spännande och fruktansvärt nervöst att höra vad hon tycker. Samtidigt som jag har skrivit tillräckligt många romaner för att veta att jag kan få ihop en story från början till slut är jag lika osäker varje gång om det jag skrivit faktiskt håller.

Jag tror att det är bra att känna så. Med högmod kanske man kan komma långt, men jag kör på ödmjukhet eftersom jag mår bättre av det.

Det här med tiden

Postat av

vit-kontor-klocka_622672En gång hörde jag en manlig komiker, jag tror  att det var Lasse Eriksson, berätta om att han hade upptäckt någonting som han kallade spilltid och som var det mest irriterande han kunde tänka sig. Det var när tvättmaskinen tvättat klart men luckan inte gick att öppna eftersom det, av säkerhetsskäl (?), måste gå viss tid först. Han insåg att han bara stod där och väntade, oförmögen att göra någonting annat, och tiden kändes oändlig och helt bortspilld.

Så känner jag också ibland. Jag ska börja skriva men innan dess måste jag göra ett par saker. Logga in på internetbanken, betala en faktura, skriva ut elektroniska handlingar eller åtminstone titta på dem. Det tar bara några minuter, sedan kan jag koncentrera mig på skrivandet.

Men inloggningen tar tid. En liten cirkel i vänstra hörnet snurrar och jag kan inget annat göra än att stirra på den. Sedan tar varje moment jag försöker mig på extra långa sega sekunder.

Så kommer jag på att jag ska lägga upp den fina recensionen jag fick för Kråkprinsessan som löpsedel på Bokrondellen, och då är det samma problem där. Sidan med recensionen tar lång tid på sig att komma upp. Jag testar två olika webbläsare och väntar. Väntar. Väntar.

Ett mejl får jag i alla fall snabbt iväg och då känner jag mig befriad från all denna spilltid.

Men fyrtio minuter efter att jag satte mig vid datorn för att börja skriva kan jag äntligen börja. Och kör omedelbart fast. Sitter där och tittar. Väntar. Väntar. Väntar. Det känns inte helt okej att kalla det spilltid, för jag vet ju att det släpper till slut.