Som The West wing, fast smutsigare

MV5BMjI2NjkxMjYwM15BMl5BanBnXkFtZTgwNzc4MTE5MDE@._V1_SX214_Precis som många andra blir det mycket tv-tittande de här dagarna. Och nej, jag menar inte OS-sändningarna från Sotji, OS följer jag via radion och internet – jag har inte haft tillgång till annat än SVT, TV4 och TV6 sedan 1995, och har inte sett någon anledning att ändra på det.

Nej, skälet till att jag spenderat några timmar varje kväll vid tv:n är förstås House of Cards, som Netflix släppte säsong två av den 14 februari.

House of Cards var en av de första serierna jag såg när jag började prenumerera på Netflix. Jag tyckte om den direkt, trots att jag i grunden föredrar brittiska serier framför amerikanska. Och det säger jag trots att The West Wing, eller Vita huset som serien heter på svenska, är min absoluta favoritserie. H o C är ungefär som The West Wing, fast mycket smutsigare. Jag tyckte väldigt mycket om staben kring president Bartlet, jag gillade att han var en ”god” president, en man som ville uträtta något bra. Vad vice president Francis Underwood (utmärkt gestaltad av Kevin Spacey) i H o C vill är att nå den högsta makten, till vilket pris som helst.

Han är ett ärkesvin; manipulativ, cynisk och totalt hänsynslös. Det irriterar mig oerhört att jag trots det vill att han ska lyckas. För det finns alltid människor som är värre än han. Och så pratar han direkt till mig mellan varven, vänder blicken mot kameran och låter alla runt honom bli låtsasfigurer för en stund, och det är svårt att stå emot en sådan person.

Tre avsnitt har jag kvar innan jag knaprat i mig de 13 avsnitten i säsong två. En tredje omgång kommer om ett år, så även om snaran ser ut att dras åt kring Francis Underwoods hals lär han ha tillräckligt mycket luft för att sitt manipulativa spel.

Det ser jag verkligen fram emot.

Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du/Recension

9187548070Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du (Litet förlag)

När jag började läsa den här romanen, Det kommer aldrig mer vara du, hade jag precis läst ut en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Den hade bra språk, fina miljöskildringar, intressant intrig och ett bra driv. Därför insåg jag snabbt att det var orättvist att fortsätta läsa Det kommer aldrig … Jag lade ner den efter tjugo sidor och plockade inte upp den förrän flera veckor senare. Då gick det bättre.

Agnes man Oscar berättar på midsommarafton att han är kär i en annan kvinna. Det blir en uppslitande skilsmässa för Agnes och deras tre barn. Hon byter bostad och jobb och inleder resan mot resten av sitt liv. Snart kommer nya män in i hennes liv – eller åtminstone i närheten av det, för hon är definitivt inte redo att släppa in någon så snabbt.

Det här är en feelgood-roman som tyvärr lämnar mig oberörd och varken roar eller oroar. Den stannar på ytan och vågar sig inte riktigt ner i de smärtdjup som författaren försöker gestalta, inte sällan med hjälp av kallsvett, som förekommer lite för ofta i den första tredjedelen av romanen.

Jag hittar fler upprepningar och till slut börjar jag göra noteringar direkt i boken på alla de brister som en uppmärksam redaktör borde ha sett och eliminerat. Som författare är det inte lätt att själv se sina favorituttryck och rensa bort dem, vilket är anledningen till att förlagen har redaktörer.

Litet förlag andas kvalitet, främst genom sina otroligt snygga omslag, där Det kommer aldrig mer vara du inte är något undantag. Därför är det tråkigt när det blir så här. Ett exempel: i stort sett varenda person i romanen stryker andra över kinden. Om EN person gör det kan det vara ett karaktärsdrag men om alla använder sig av denna ömhetsbetygelse blir det bara en tråkig upprepning. Här finns också många ögon som glittrar och fjärilar som fladdrar. Ibland är det bara ord som upprepas onödigt ofta: sex stycken NER på en enda sida, varav fyra är koncentrerade på tre rader, nog borde redaktören ha strukit åtminstone fyra av dem.

En annan sak som jag funderar över är Agnes ålder. Hon är trettio år men jag tycker att hon beter sig som om hon är betydligt äldre. Och när hon plockar fram ett fotoalbum vid en första dejt undrar jag om det verkligen är vad en trettioårig tjej skulle göra i en sådan situation.

Fast helt igenom negativ är jag inte. Det är en lättläst roman som andas optimism och som jag har förstått är omtyckt av de allra flesta läsare. Med ett lite bättre redaktörsjobb kan nästa roman säkert övertyga även mig.

Egenutgivning på väg att bli rumsrent

CIMG0380Det handlar mycket om egenutgivning just nu. Bonniers funderar på att skapa en tjänst för författare som vill ge ut böcker på egen hand, bokutgivningsföretaget Vulkan startar hybridförlaget Lava, som vänder sig till egenutgivare och, som det ser ut på förhand, kopierar Hoi:s modell att låta författarna betala för publicering och samtidigt behålla den största delen av en eventuell vinst. I affären ingår samtidigt professionell hjälp med lektör, redaktör, formgivare och så vidare.

Och i dag startar Hoi en sajt som också vänder sig till egenutgivare. Än så länge är den mest ett tomt skal och tillför inget som inte redan finns på marknaden. Vi får väl se hur det blir i fortsättningen. Viktigast är att egenutgivare tas på allvar nu. Eller är det bara våra pengar de olika aktörerna vill åt? Oavsett vilket är det bra att det pratas kvalitet. Men det är inte helt okomplicerat. Bara för att jag betalar ett antal tusenlappar för en tjänst finns det inga garantier för att jobbet blir proffsigt utfört. När jag skulle ge ut min första roman på Grim anlitade jag en respekterad och uppskattad redaktör, det var i alla fall den tjänsten jag beställde, men jag var inte nöjd med jobbet utan fick själv fullfölja det hen, i mina ögon, bara påbörjat.

Mer om bristande redaktörsjobb blir det i mitt nästa inlägg, en recension av en roman som jag nyligen läst ut.