Röstmemon och fånigheter

Postat av

illustrationJag tror att jag har ungefär 25 sidor kvar att skriva på mitt nya romanmanus. Det ska bli skönt att sätta punkt så att jag kan börja skriva om alltsammans igen. I förra veckan hittade jag titeln, vilket jag trodde skulle bli den allra svåraste nöten att knäcka. Jag har inte läst igenom manuset så jag vet inte riktigt hur stora hål det är i väven men ibland tror jag att vissa partier är bland det bästa jag skrivit, att jag har lyckats få fram det jag vill säga utan att använda för många ord. Jag är ju en sådan som vill att det ska finnas mycket under ytan för den som är villig att dyka ner och leta.

Andra gånger, som i dag, är jag fullständigt övertygad om att jag är mitt i något oerhört löjligt och onödigt. Då är det skönt att veta att jag inte har några planer på att låta någon annan läsa innan jag skrivit om allt. Det går alltid att rätta till en text i efterhand, hur fånigt det än är, det är därför jag är så förtjust i själva redigeringsfasen.

Även om skrivandet för det mesta har gått trögt släpper jag sällan romanen ur tankarna. När som helst dyker det upp passager, dialog, hugskott och geniala lösningar på problem i intrigen. Oftast är jag inte i närheten av datorn när det sker, och då är det skönt att ha mobilen; den bär jag med mig i princip överallt.

När jag är ute och går och får de där idéerna smyger jag upp mobilen, öppnar anteckningsappen och pratar tyst in ett meddelande. Eftersom jag förlorat alldeles för många bra idéer i tron att jag ska minnas dem även om jag inte dokumenterar dem, vågar jag inte längre chansa. Jag vill ju inte bli stående utan den allra sista pusselbiten.

Katarina Bivald – Läsarna i Broken Wheel rekommenderar/recension

Postat av

9175032783Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar (Månpocket)

Jag är inte förtjust i omslaget till Katarina Bivalds debutroman Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det har antagligen att göra med att bokförlaget Forum använde omslaget och modifierade det lite på en av sina utgivningskataloger.

katalogDärefter dök det upp lite varstans och min bristande entusiasm förstärktes. Om jag inte hade fått boken som en gåva hade jag antagligen aldrig läst den. Och då hade jag gått miste om en alldeles förtjusande roman, och en riktig aha-upplevelse.

Ibland får jag för mig att jag inte tycker om feelgoodromaner. Det jag skriver själv är närmast det motsatta och jag har alltid inbillat mig att jag skriver det jag själv vill läsa. Dessutom har jag försökt engagera mig i en del böcker i underhållningsgenren utan att lyckas. Men den här boken är en pärla.

Den handlar om svenska Sara som åker till den lilla bortglömda staden Broken Wheel i Iowa för att träffa Amy, en äldre kvinna som hon har brevväxlat med i ett par år. När hon kommer dit har kvinnan hunnit dö men Sara, som skulle ha bott hos Amy i ett par månader, bestämmer sig håglöst för att stanna tiden ut. För att ha något att göra bestämmer hon sig för att se till så att Amys boksamling blir tillgänglig för alla i staden. Hon öppnar en bokhandel, och sedan börjar det hända oväntade saker.

Aha-upplevelsen som jag fick var när jag identifierade känslan av en bra bok och att den inte har med genrer att göra. En bra bok är en bok som jag gillar att läsa helt enkelt. Jag skrev ett inlägg om böcker som jag har lagt ifrån mig och haft svårt att engagera mig i. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar riskerade aldrig att hamna i den högen. Den fångade mig direkt.

Den är begåvat skriven, rolig utan att innehålla krystade formuleringar, har spännande karaktärer och är tryfferad med boktitlar och referenser till romaner.

Karin Fossum – Carmen och döden/recension

Postat av

9137139827Karin Fossum: Carmen och döden Översättning: Margareta Järnebrand (Forum)

Jag slutade läsa Karin Fossum efter Älskade Poona, som kom ut i Sverige i början av 2000-talet. Det är en av de mest gripande och hjärtskärande romaner jag läst och efteråt var jag helt slut och tänkte att eftersom det aldrig kunde bli bättre än så kunde det bara bli sämre.

Men när jag fick hennes senaste roman, Carmen och döden, som hade vackert omslag och inte var mer än 200 sidor lång tänkte jag att det var dags att återuppta bekantskapen med Konrad Sejer och Jacob Skarre.

Fossums deckare är annorlunda än de flesta andra. Här finns poliser, här finns offer och förövare och allt annat som förekommer i genren. Men de är så mycket mer. Och på så mycket färre sidor.

När nästan alla andra deckare tar för sig, helst på minst 500 sidor, är Karin Fossums berättelser sparsmakade och utan en massa onödig text. De är omsorgsfulla, både när det gäller intrigen och karaktärerna. Här finns människor att bry sig om, inget är väl värre än att läsa en bok där man inte är ett dugg intresserad av hur det går med karaktärerna?

Carmen och döden handlar om en förfärlig olyckshändelse. En liten pojke, med Downs syndrom, drunknar i en damm och hans unga mamma försöker förgäves återuppliva honom. Hon gråter och är fullkomligt förtvivlad, medan barnets pappa är mer återhållet chockad. Men hon är stark, återhämtar sig mycket snabbare medan pappan går in i en depression och varken kan eller vill sluta sörja.

Det är någonting i mammans beteende som får Konrad Sejer att undra. Han kan inte riktigt sätta fingret på vad, men hans misstänksamhet är väckt. Kvinnan, egentligen knappt mer än en flicka, visar sig emellertid vara en svår nöt att knäcka, och kanske är det som säger: hon lämnade pojken utan tillsyn i köket några minuter och när hon kom tillbaka hade han sprungit ut och ner till dammen.

Romanen ställer svåra och intressanta frågor, samtidigt som handlingen stillsamt drivs framåt. Det är svårt att komma undan, svårt att bara lägga hennes böcker ifrån sig och tänka att de var en stunds förströelse. De är som sagt något mer. Något djupare, mänskligare och intressantare.