Spännande möte på känd adress

dörrJag gnetar på med manuset till min nya roman, men fick anledning att avbryta skrivandet ett par dagar för att åka till Stockholm. Strax före jul blev jag tillfrågad om att ingå i en fokusgrupp om egenutgivning, som en projektgrupp på Bonnierförlagen jobbade med. Det lät spännande så jag tackade ja och i dag var det dags för en träff på Sveavägen 56.

Vi tre som var inbjudna fick berätta om oss själva och vår väg till utgivning, och sedan presenterade projektgruppen en skiss på hur de kan tänka sig att en tjänst för egenutgivare kan se ut. Vår roll var att komma med synpunkter.

Om det blir verklighet av planerna är det tänkt att bli en portal med alla tjänster en egenutgivare kan tänkas behöva. Allt från manushjälp, lektör, redaktör, korrläsare och så vidare via formgivning till tryckning, marknadsföring och distribution. Och en hel del annat.

Egenutgivare har länge ansetts vara ett gäng förlorare, sådana som misslyckats med att bli utgivna av förlag, och det faktum att storförlagen nu börjar intressera sig för oss är roligt. Och det är på tiden, för vi finns och vi kommer att bli fler.Det ska bli spännande att se vart det här projektet tar vägen, och roligt att få vara en liten del av det, om än marginellt.

På tal om lix

Jag skrev nyligen om lix och trubbigheten i instrumentet, åtminstone när det gäller skönlitteratur. I dag är en av de segaste skrivardagarna sedan jag började skriva min roman för två månader sedan och när jag tvingat ur mig cirka 2.500 tecken testar jag mig mot lix, eftersom jag har en föraning om att de här mödosamt nedplitade orden kommer att visa upp ett värde som motsvarar mödan.

Jag kan inte annat än skratta när lix uppger att läsbarhetsindex för det hittills skrivna i dag uppgår till 42, minst 15 mer än vad jag brukar landa på. Det är inte bara tungt i hjärnan och fingrarna, texten tynger också. Men det är bara att kämpa på. Vem har sagt att det ska vara roligt på jobbet jämt? Eller lätt?

Lix – trubbigt men intressant

Skärmavbild 2014-01-06 kl. 10.45.24Om man vill testa hur lättläst ens text är kan man göra det i lix.se. Lix står för läsbarhetsindex och är ett trubbigt instrument som mäter antal tecken per ord och antal ord i en mening, och genom det får fram hur svår- respektive lättläst en text är. Man får ta instrumentet för vad det är, men det är onekligen lite kul att testa.

Mina romaner ligger på barnboksnivå i läsbarhet, under 30 i lixskalan. De är således väldigt lättlästa. Nu skulle jag kanske inte vilja sätta exempelvis Kråkprinsessan i händerna på ett barn, eftersom handlingen är direkt olämplig för barn.

Jag började testa för skojs skull men efter att ha fått flera indikationer på att mina texter aldrig nådde över 30 blev jag sur. Jag skrev ihop en hopplös byråkrattext och hamnade över 70. Men för att verkligen bevisa otillräckligheten i lix skrev jag en enfaldig text om prinsessbakelser och rosenmönstrade temuggar och hamnade högt på lixskalan.

Det går alltså inte att mäta innehåll utan bara antal bokstäver. Och i texter där det är mycket dialog blir lix av naturliga skäl lågt, om man inte vill att karaktärerna ska prata onaturligt.

Men det verkligt intressanta var egentligen min reaktion. Jag blev sur över att hamna under 30. Är det inte bra att ens text är lättläst? Det andra intressanta är att spannet mellan 40 och 50 är ”medelsvår normal tidningstext”. Om det är någonstans texter borde vara lättbegripliga och lättlästa är det väl i tidningar.

Hur som helst, när jag hade skrivit en bit av min nya roman testade jag läsbarheten. Jag hamnade mellan 37 och 47. De delar som jag testade utspelade sig 30 år tillbaka i tiden och innehöll väldigt lite dialog, men när jag återkom till nutid var jag tillbaka på 27.

Det blir förhoppningsvis en bra kombination i den slutgiltiga romanen.

Den här texten mäter för övrigt 38 i lix.