Nya Camp Molloy

Postat av
Bilden lånad av TV 4.

Bilden lånad av TV 4.

För drygt tio år sedan visade TV 4 en dokusåpa som hette Camp Molloy. Nu har den, på sätt och vis, återuppstått, i form av Det största äventyret. Camp Molloy utspelade sig i Australien, dit sjutton svenska äventyrare (de flesta inte kända för allmänheten sedan tidigare) forslades, för att de därefter skulle skickas ut i vildmarken och navigera rätt i den otillgängliga naturen. På själva campen, dit de återvände efter de olika utmaningarna, tvingades det förlorande laget rösta hem sin svagaste länk.

Jag vet inte varför jag minns serien, för medan den pågick konstaterade jag att den absolut inte var spännande. Men jag har saknat den, och när Det största äventyret började visas i TV 4 under lördagskvällen hade jag verkligen sett fram emot den. De allra flesta recensenter jämför den med Mästarnas mästare, SVT:s succéprogram, och det är inte så underligt eftersom nittio procent av deltagarna till Fyrans äventyrssåpa är hämtade från MM. Men den påminner mycket mer om Camp Molloy och när jag ser idrottsstjärnorna bli utsläppta någonstans i Mexiko med uppdraget att ta sig till civilisationen utan varesig kompass, mat eller dryck i bagaget, tar det inte lång tid innan jag kommer ihåg varför CM aldrig var spännande. Det är svårt att göra spännande tv av människor som är ute i naturen och vandrar, hur otillgänglig naturen än är. Precis som i CM består spänningen i nya äventyrsprogrammet av grafik i form av pilar, som visar var de bägge lagen befinner sig i förhållande till målet.

Peter Jidhe är programledare och med tanke på hans frisyr måste han ha vistats länge i vildmarken innan Fyran kom dit med deltagarna i Det största äventyret.

Starka kvinnor i bra tv-serier

Postat av

Under några veckor har jag tittat på samtliga avsnitt av den brittiska tv-serien Prime Suspect, med Helen Mirren som kriminalkommissarie Jane Tennison. När den gick på tv, från 1991 till 2006, var den nyskapande. En stark men sårbar kvinna i huvudrollen, skildrad på ett sätt som var ovanligt.

primesuspect_ukEn del saker känns passé när jag nu ser om hela serien, men det är de där detaljerna som inte kan vara på något annat sätt. Bristen på mobiltelefoner, exempelvis. Och när de väl dök upp, storleken på dessa mobiler. Men allt det andra: det är fortfarande en otroligt bra skildring av svårigheter och triumfer i Jane Tennisons liv.

Under hela serien dricker hon för mycket, och i de två sista avsnitten har hon äntligen själv börjat inse det och sökt upp AA. Hon står inför sitt sista fall före pensionen, livrädd för vad som ska komma när hon går ut från polishuset för sista gången. Hon har inget annat liv än det hon haft som yrkeskvinna. Det är starkt, och Helen Mirren är bara så osannolikt bra.

MV5BMTYwNjc1MDA2MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNzkxOTQxMDE@._V1_SY317_CR5,0,214,317_Jag tänkte på Jane Tennison när jag såg serien The Fall, en brittisk tv-serie från 2013 i fem delar, där nya avsnitt spelas in i början av det här året. Gilliam Anderson gestaltar en kriminalkommissarie som i mångt och mycket är en uppdaterad version av Jane Tennison.

Den bästa avkoppling jag vet är att titta på några avsnitt av en bra tv-serie. Med hjälp av strömningstjänster som exempelvis Netflix går det att botanisera i både gammalt och nytt. När det är som bäst är det inte enbart avkoppling. Jag lär mig hur en bra historia kan berättas.

Det finns fortfarande en och annan som tycker att tv är för människor som inte har ett bättre liv än att sitta och stirra på en dumburk. Men de flesta andra begriper nog bättre än så.

Sakta framåt – ord för ord

Postat av

skrivaJag har skrivit ungefär 60 A4-sidor av mitt nya manus. I går nådde jag fram till en svårskriven nyckelscen, som jag gick och gruvade mig för ett tag innan jag bestämde mig för att bara skriva den och få det överstökat.

Lättnaden efteråt var stor och jag kände mig nöjd i vetskapen om att jag är på väg dit jag vill. Men det är en roman som sannerligen inte skriver sig själv. Jag kommer att tvingas kämpa hela vägen. Det som gör att jag inte tappar sugen är vetskapen om att allt bara kan bli bättre och lättare i nästa skede, den av mig så omhuldade redigeringen.

I slutet av februari ska första versionen vara klar och eftersom jag är van vid att hålla deadline är jag inte speciellt bekymrad för att inte lyckas med det. Att kämpa är också att skriva. Och om mitt tålamod brister på alla områden är jag, när det kommer till skrivande, en envis jäkel.Än så länge känns det som om den här romanen har förutsättningar att bli det bästa jag har skrivit. Då spelar det ingen roll om vägen dit är en smula mödosam.