Redan död – Stephen Booth/recension

Postat av

9185419915Stephen Booth: Redan död Översättning: Carla Wiberg (Minotaur). Recensionen tidigare publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Syndafloden har drabbat Edendale. Det är en av de regnigaste somrarna på mycket länge och hela byn med dess omgivningar hotas av översvämning. I ett vanligtvis grunt dike hittas en död man drunknad, han har underliga märken på kroppen och kläderna ligger prydligt hopvikta en bit bort.

Eftersom Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid, efter den traumatiska händelsen då hans blivande fru förolyckades i en brand, tvingas kriminalinspektör Diane Fry än en gång återvända till den lilla hålan som  hon avskyr så mycket. I vanliga fall är hon ofta irriterad på blotta närvaron av Cooper, men nu när han inte är där upptäcker hon motvilligt att hon saknar hans åsikter och kunskaper.

Kollegerna är oroliga för honom och försöker ta kontakt men han håller sig för sig själv och undviker i möjligaste mån andra människor. Han har sin egen agenda, ett farligt hämndbegär som kan förstöra både hans karriär och liv.

Stephen Booths senaste roman om Cooper och Fry, Redan död, är en regnvåt och dyster historia, i vanlig ordning skickligt skriven och intressant. Och precis som brukligt när det gäller Booth låter han inte slutet av romanen bli den försoning och ljusning man så innerligt hoppas på. I tidigare böcker har jag mest oroat mig för Diane Fry, som jag inte kan minnas har tänkt en enda lycklig tanke i någon av de tidigare tolv romanerna, och troligen inte kommer att göra det i nästkommande heller, men nu är jag mer orolig för Ben Cooper. Vilket innebär att jag otåligt stampar med foten i väntan på nummer fjorton i serien.

Det är personskildringen och miljöerna som är den stora behållningen i Booths romaner. Men även det faktum att intrigerna är både mänskliga och vardagliga: här handlar det inte om utstuderade mord utförda av blodtörstiga psykopater utan mer om olyckliga omständigheter, gör böckerna mer läsvärda än det mesta i genren.

Elegi över snusmumrikar

Postat av

godisEftersom jag känner mig mer eller mindre synonym med snusmumrikar, hårda karameller med salt fyllning, har jag knappt vågat erkänna ens för mig själv att jag börjat tröttna lite på dem. Det är ungefär som att tröttna på sig själv, eller på ett förhållande man haft i många år.

Så när jag körde till godisbutiken redan 5 december för att inte göra samma misstag som förra året, då jag kom dit några dagar före jul och upptäckte att det var STÄNGT, bad jag pliktskyldigast om några snusmumrikar (de finns bakom disken och enbart för de verkliga godiskännarna). Efter en stunds letande fick jag beskedet att de var slut. Och inte slut just för stunden utan slut i betydelsen att de inte tillverkas längre.

Jag är fortfarande lite skakad av beskedet. Tänk om jag fortfarande älskat snusmumrikar över allt annat godis i världen? Hur skulle jag ha överlevt? Nu går jag lättad vidare till DZ-pastiller och salta mandlar och tänker att vi ändå fick en fin tid tillsammans, snusmumrikarna och jag.

Värre är det med allt annat salt godis som av outgrundlig anledning inte tillverkas längre. Drakeld, salta döskallar, Tempos salta karameller. Gråsalta stänger. Vi fick aldrig ta ett riktigt farväl – de försvann bara ur sortimentet.

Fast kanske är det ändå bättre än att det sker som med många godisbitar – recepten byts och det är ALDRIG till det bättre.

Däremot var det ofta, i godishänseende, mycket bättre förr.

Skrivdagbok

Postat av

Skärmavbild 2013-12-04 kl. 12.41.04Nu har det gått precis tre veckor sedan jag började skriva min nya roman. I min plan ingick att jag skulle skriva varje dag. Det har jag inte gjort. Några dagar här och där har jag haft annat jobb, och någon lördag har jag blivit sittande framför Vinterstudion i teve i stället för att vara duktig och skriva.

Men det går ändå framåt, långsamt och lite trevande. Cirka 28 A4-sidor har det blivit hittills och i magen känns en stilla förväntan inför fortsättningen. Det sägs att man kan skriva 27 sidor i ett första rus, sedan hinner verkligheten ikapp och om man byggt det man har skrivit enbart på inspiration har den börjat tryta då. Jag har inte drivits av någon inspiration, och det har stundtals känts väldigt segt och omöjligt. I alla fall de första tre-, fyrahundra tecknen. Sedan har det gått lättare och jag har fått ihop några tusen tecken och ytterligare en liten bit i den mosaik som jag lägger.

För att hålla lite koll på mig själv har jag börjat föra en virtuell skrivdagbok. I den plitar jag ner känslan jag haft, antal tecken jag åstadkommit och om det är något annat jag bör tänka på. Jag gjorde så även när jag skrev den slutgiltiga versionen av Kråkprinsessan, och i efterhand var det spännande att läsa.

På skrivarkurser och i skrivhandböcker sägs det alltid att man måste ha konflikter i berättelsen. Det har gjort mig fundersam. Vad menas egentligen? Mina berättelser flyter stilla och det händer inte speciellt mycket. Visst hamnar huvudpersonerna i svåra situationer, men kan man kalla det konflikt? Jag har alltid tyckt att det är väldigt svårt att omsätta den teoretiska kunskapen från skrivkurser till praktisk handling. Men nu lägger jag märke till alla de där små konflikterna, de som inte handlar om liv eller död, om hat och de stora händelserna, och hur naturligt de kommer in i manuset. Så kanske har jag börjat lära mig vad en konflikt är.

Jag tänker fortsätta ta det lugnt i december, skriva ett par timmar om dagen och inte mer. Men efter jul – då blir det allvar. I februari ska jag bli klar med ett första utkast och för att lyckas med det krävs ett annat fokus än vad jag hittills haft.

Jag måste erkänna att jag ser fram emot det. Att skriva är faktiskt det bästa jag vet.