Dofternas makt över minnena

Postat av

DSC00156När jag gick i lågstadiet fick vi smycka klassrummet kvällen före skolavslutningen. Jag tog alltid med mig en stor bukett lila syrener, eftersom vi hade ett stort syrenträd med ljuvligt dubbla blommor.

Många andra tog med liljekonvalj och det var jag djupt avundsjuk över. Liljekonvalj var så oändligt mycket vackrare än syrener.

På avslutningsdagen doftade hela klassrummet som ett bättre parfymeri, och säkert var det en och annan som mådde illa och fick huvudvärk på kuppen.

Nu har jag både syrener och liljekonvalj i min trädgård. I dag, på Mors dag, när mamma och jag skulle köra till kyrkogården för att sätta blommor på mormors grav gick jag ut för att plocka några blommor. Jag hittade några stora vackra liljekonvaljstänglar och drog försiktigt upp dem, stack dem till näsan och drog in doften.

Och hittade rakt tillbaka till barndomen, kvällen innan sommarlovet skulle börja, klassrummet var smyckat och blomdoften låg tung.

Aldrig har doften av syrener fört mig dit, trots att jag i vuxen ålder håller den doften högre. Men det är något med liljekonvalj och skolavslutningar.

Och med liljekonvalj och Mors dag. Eller mormors dag.

Mardrömmar

Postat av

9186480561En av mina återkommande mardrömmar handlar om att jag tvingas köra bil i en brant uppförsbacke. Och när jag skriver brant menar jag närmast en lodrätt vägg. Jag har aldrig försökt analysera drömmen utan konstaterar bara lättad, när jag vaknar, att det bara var en dröm.

Just nu läser jag Fred Vargas Mannen som vände insidan ut och på sidan 142 tvingas Camille ratta ett lastbilsliknande fordon uppför en brant väg i bergen. Skitsmal, med en ravin på ena sidan och en skyddsmur som har rasat varannan meter. Jag känner ett starkt motstånd mot att läsa vidare och det kittlar lite i knäna. Tack och lov att det bara är en bok!

I hänryckningens tid

Postat av

CIMG0244Nyss var det januari och jag bestämde mig för att ägna det här året åt magiskt tänkande. Jag var klar med mina skrivprojekt och tänkte inte påbörja några nya förrän nästa år. En vag idé till nästa roman var allt jag hade.

Nu är det bara ett par veckor kvar av maj. Fem månader av det här året är redan borta och ingen vet vart de tog vägen.

Jag har knappt hunnit börja tänka än. Men jag börjar känna en enorm längtan efter att skriva, att påbörja en berättelse och se vart den tar vägen. Jag kommer inte att göra det. Inte än. Om jag ändå skulle göra det kör jag fast. Jag behöver veta mer om vad det är jag ska skriva innan jag kan börja.

Men om bara några månader är det dags att ryckas hän.