Popcorn och jag har en lång historia ihop. En gång räddade dessa puffade majskärnor till och med livet på mig. Jag var på en kurs där maten var minst sagt äcklig. En kväll fick jag nog av det mischmasch köket serverade och klev med bestämda steg ut från matsalen och körde till närmsta stad, dök in på en biograf, köpte en stor burk popcorn och sjönk ner i biomörkret (jag tror att det var Den siste mohikanen med Daniel Day Lewis jag såg, så det är många år sedan) och moffade i mig popcornen samtidigt som jag kände att livsgnistan återvände.

För ett par år sedan gjorde jag något drastiskt. Jag kastade min popcornsgryta! Den var vid det laget mer eller mindre slutkörd och fungerade dåligt. Därmed hade jag att välja mellan att antingen sluta äta popcorn eller gå över till micropopcorn. Det blev något mitt emellan. Micropop och jag blev inte riktigt goda vänner.

Nu har räddningen kommit, via ett youtubeklipp där någon kommit på den lika smarta som självklara idén att göra egna micropopcorn. Poppa i en påse, helt enkelt.

Så otroligt enkelt och så vansinnigt gott. Och precis lagom portion. Fast ibland vill man ju ha lite mer, så jag bestämde mig för att ta en större påse och fler corn. Men man ska inte gapa efter för mycket … Efter nästan tre minuters poppande började det lukta bränt. Och som det rök ur påsen när jag fick ut den! Mer och mer, tills jag öppnade dörren och slängde ut alltsammans. Den brända lukten har jag inte blivit av med än.

I fortsättningen återgår jag till blygsammare portioner i påsar som inte börjar brinna.