I natt, precis på gränsen till sömnlandet, blev jag medveten om ett ljud. Det lät som om någonting föll ner, alternativt rycktes loss. Jag låg kvar i sängen och lokaliserade ljudet till någonstans inomhus. Nå, då är det i alla fall ingen som försöker bryta sig in eller plocka med sig delar av huset, tänkte jag och somnade.

I morse upptäckte jag att dörren till sovrummet var stängd. Vafalls? Så får det inte gå till. Då kan inte Cayenne smyga in på natten, sitta en stund i fönstret och snusa in nattluften från den öppna glipan, och sedan möjligen lägga sig jämte mig (om jag ligger på rätt håll och inte luktar illa ur munnen).

Jag försökte öppna dörren. Det gick väldigt trögt eftersom någonting tryckte på från utsidan. Till slut lyckades jag lirka mig ut. Den stora spegeln som hänger mitt emot sovrumsdörren hade fallit ner och ställt sig mot dörren.

Oj, tänkte jag. Nu får jag sopa spegelskärvor hela morgonen och sedan räkna med sju års olycka, som alltid när speglar går sönder. Väldigt lämpligt, med tanke på att jag ska sluta min anställning på HP i vinter och stå på egna ben. Taskig ekonomi, uttråkning, elände och jämmer. Jag övervägde faktiskt att gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet.

Men under över alla under. Spegeln höll! Det enda klena i den konstruktionen var snöret på baksidan, som till slut fått nog och brustit. I fallet åkte en emaljerad vattenkanna med, så i stället för att sopa spegelskärvor fick jag torka golvet.

Blir det sju års lycka nu?