Långt innan jag visste vad Mellan raderna skulle handla om visste jag hur den skulle sluta. Så är det verkligen inte alltid. När jag äntligen hittade rätt version av Kråkprinsessan var det tack vare de första meningarna. Däremot visste jag inte mycket om slutet. Glömskelunden bytte slut efter att tjejen som gjorde omslagsbilden till den inbundna upplagan tyckte att det första slutet var tråkigt.

Det finns alltid något som är själva nyckeln. Kanske inte alltid till själva berättelsen, men till hur den ska skrivas. Innan jag började skriva Snökupan hade jag en inre bild av en liftande tjej, och det var utifrån den jag så småningom fick resten av berättelsen.

Jag är glad att den allra sista meningen i Mellan raderna passar ihop med resten av berättelsen. Annars hade det blivit en helt annan bok. Och nu återstår bara finjusteringarna, som jag ska göra medan jag läser manuset högt för mig själv.