Under den senaste veckan har min kollega i Egenutgivarna, Joanna Björkqvist, läst mina tre romaner Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. Hon tog med sig dem, tillsammans med flera andra böcker, på semestern i Grekland. Jag blev lite nervös när jag fick veta att hon packat ner mina böcker. Tänk om hon inte gillar dem, tänk om hon tycker att de är jättetråkiga.
Det tyckte hon inte. Hon skrev fantastiskt fint om Kråkprinsessan, den första boken i serien, och dök sedan direkt in i Glömskelunden, och hade positiva saker att säga även om den.
Jag blev naturligtvis väldigt glad, för det sitter alltid en liten jante på min axel och nyper mig i örat. Du ska inte tro att du är något!
I dag kom den tredje recension, om Snökupan. Då blev jag tvungen att sticka in näsan i magen på Cayenne och böla lite. Man kan faktiskt gråta av både det ena och det andra. Cayenne är van, jag gråter lika ofta av glädje som när jag är ledsen. Den här gången var det definitivt av glädje.
Snökupan har mest fått ganska bleka omdömen, även om det finns undantag. Men den allra första recensionen var negativ, recensenten tyckte att romanen var ytlig. Nästa recension var inne på samma spår och det räckte för att jag skulle tro på det och mer eller mindre avfärda de positiva reaktioner jag fick.
Men Joannas tankar kring Snökupan övertygade mig om att hon faktiskt gillar boken. Och jag sveper med en bestämd rörelse bort jante just i dag. Jag tror att jag är någonting. Jag vet att jag kan skriva och att jag är en bra författare.
Ni kan inte ana hur jobbigt det var att skriva det där. Jante står och flinar runt hörnet. Men det är okej att han håller mig på mattan, jag vill ju inte bli mallig.
Jante kan man med gott samvete slå på käften ibland. Har man jobbat både hårt och länge för att skapa något så vore det väl ändå själv f** om man inte kunde få vara stolt över det. Kul för dig. Grattis!
Tack!
Varje negativt omdöme eller recension på ens bok skär djupt i själen och det är krävs många positiva kommentarer för att överskugga en endaste negativ. Jag försöker alltid tänka att det finns läsare som kommer att älska mina historier och karaktärsporträtt lika mycket som jag, men det är verkligen tungt i bland. Håller med dig om att man måste strunta i jante, även om det är satans svårt.
Läste för ett tag sedan en krönika om fenomenet ”everyone’s a critic”, att det har skruvats till den spets att man är lite fånig i dag om man älskar och blir hänförd av ett verk (i krönikan handlade det om filmer). Inom några dagar har omgivningen analyserat sönder den härliga upplevelsen man hade när man såg på filmen eller läste boken. Jag har själv svårt att inte analysera sönder saker, men försöker mer och mer hänge mig och hänföras utan att haka upp mig på betydelselösa detaljer. Det är svårt.
Det är märkligt att man har så mycket lättare att minnas de negativa omdömena. Jag tror att det är Viveca Lärn som sagt att hon fortfarande minns den allra första recensionen hon fick, en negativ, och att hon präglats av den.
Intressant det du skriver om att det anses fånigt att bli hänförd av ett verk. Ibland tror jag att namnkunniga kritiker i tidningar hellre vill dissa än hissa, dels för att det är roligare att leverera en sågning och dels för att de inte vill framstå i dålig dager om kollegerna tycker annorlunda.
Det var en fantastisk bok. Jag ska också erkänna att jag var lite nervös när jag packade ner böckerna för vad skulle jag skriva om jag inte gillade dem? Tack å lov behövde jag inte ens fundera. Underbart att få skriva om böcker man faktiskt gillar på riktigt!!!
Det är lustigt med de tre meningar du valde ut: Jag stötte på en rätt trist person som åt vickningschips för att det var bekvämast, rågfältshåret kom vandrande en iskall januarimorgon för att leda en utbildning på jobbet och jag blev så fascinerad att jag sparade bilden i min hjärna, och november – det är en av mina favoritmånader, därför var det så roligt att försöka gestalta någon som verkligen avskyr den.
Jag är så glad att du gillade böckerna, inte minst för att det är dötrist att pliktläsa sådant man inte gillar. Allra helst när man har semester!
Pingback: Att ta negativ kritik | Undrentide