Precis som många andra blir det mycket tv-tittande de här dagarna. Och nej, jag menar inte OS-sändningarna från Sotji, OS följer jag via radion och internet – jag har inte haft tillgång till annat än SVT, TV4 och TV6 sedan 1995, och har inte sett någon anledning att ändra på det.

Nej, skälet till att jag spenderat några timmar varje kväll vid tv:n är förstås House of Cards, som Netflix släppte säsong två av den 14 februari.

House of Cards var en av de första serierna jag såg när jag började prenumerera på Netflix. Jag tyckte om den direkt, trots att jag i grunden föredrar brittiska serier framför amerikanska. Och det säger jag trots att The West Wing, eller Vita huset som serien heter på svenska, är min absoluta favoritserie. H o C är ungefär som The West Wing, fast mycket smutsigare. Jag tyckte väldigt mycket om staben kring president Bartlet, jag gillade att han var en ”god” president, en man som ville uträtta något bra. Vad vice president Francis Underwood (utmärkt gestaltad av Kevin Spacey) i H o C vill är att nå den högsta makten, till vilket pris som helst.

Han är ett ärkesvin; manipulativ, cynisk och totalt hänsynslös. Det irriterar mig oerhört att jag trots det vill att han ska lyckas. För det finns alltid människor som är värre än han. Och så pratar han direkt till mig mellan varven, vänder blicken mot kameran och låter alla runt honom bli låtsasfigurer för en stund, och det är svårt att stå emot en sådan person.

Tre avsnitt har jag kvar innan jag knaprat i mig de 13 avsnitten i säsong två. En tredje omgång kommer om ett år, så även om snaran ser ut att dras åt kring Francis Underwoods hals lär han ha tillräckligt mycket luft för att sitt manipulativa spel.

Det ser jag verkligen fram emot.