Ann Leary: Livet enligt Hildy Good
Översättning: Yvonne Hjelm
Massolit förlag

Hildy Good är en kvinna i 60-årsåldern som bor i samma småstad i New England som hon alltid har bott. Hon är regionens stjärnmäklare, eller har i alla fall varit, men i takt med att hennes alkoholkonsumtion ökar dalar stjärnan. Efter att döttrarna tvingat in henne på behandlingshem håller hon sig nykter. Åtminstone när hon är bland andra människor. I hemlighet dricker hon vin om kvällarna. Bara ett glas. Eller två. Eller tre. Synd, förresten, att låta det finnas en slatt kvar i flaskan – vinet kan bli dåligt.

I ett av husen hon säljer flyttar en oerhört rik man och hans unga vackra hustru in. Rebecca och Hildy finner varandra men vänskapen är inte okomplicerad. Som så ofta är det en man inblandad. Eller två, för Hildy har ett förflutet med stadens sopgubbe, och deras vägar korsas ständigt.

Ann Learys Livet enligt Hildy Good är en underhållande roman, eventuellt möjlig att sortera in i feelgood-facket (om det ska vara nödvändigt att placera boken i något fack) men utan det alltför sötsliskiga som ofta förknippas med genren.

Trots att Hildy på något plan är medveten om sina alkoholproblem anser hon att hon blir en bättre, trevligare och gladare människa efter några glas, och om hon inte skadar någon annan med sitt drickande är det väl inget som andra behöver lägga sig i.

Den lögnen håller henne berusad länge och det som är befriande är att författaren inte gör Hildy till ett offer eller till någon som man vill anklaga.

Eftersom romanen är skriven i jag-form kommer man nära Hildy. Den är dessutom skriven på ett sätt som ger illusionen av att man sitter i fåtöljen framför kaminen i Hildys hem och lyssnar när hon berättar om sitt liv. Hon gör små utvikningar, hon talar direkt till läsaren – skapar den typen av närvaro. Det är bara i en scen som berättarperspektivet flyttas, och först i efterhand tänker jag på det, vilket gör att jag trots allt köper det.

Sämst är väl egentligen den svenska titeln. Originalet The Good House är fyndigt men svårt att försvenska. Ändå tror jag att det hade varit bättre att behålla det framför den meningslösa svenska varianten som dessutom använts förut i ett otal varianter.