Jag såg en gång ett reportage om författaren Majgull Axelsson, där tittarna fick följa med till hennes skrivarstuga. Hon berättade att hon alltid började med titeln innan hon skrev resten.
Det tycker jag är både fantastiskt och smart och jag önskar att jag vore likadan. Om man har en titel har man en riktning. Ungefär som att det finns författare som skriver baksidestexten först och därmed kokar ner manuset till något hanterbart, ett superkort synopsis.
Jag har varken titel eller synopsis när jag börjar skriva. När jag skrev Sorgbägare hade jag däremot omslagsbilden innan jag ens hade storyn. Men titeln gömde sig länge för mig och jag blev verkligen lättad när jag hittade den.
I mitt nya manus, feelgoodromanen ni vet, tänkte jag länge att den nog skulle förbli titellös. Det måste finnas en första gång för allt och en namnlös roman kan väl vara lika bra som en med titel. Men i vanlig ordning gömde sig titeln någonstans i berättelsen och till slut flöt den upp till ytan och visade sig för mig.
Kvinnor, vin och vänner. Så kommer min nya roman att heta. Jag är faktiskt väldigt nöjd, gillar rytmen och att det nästan blir allitteration i tre av orden, samt att det finns två ”n” i både kvinnor och vänner. Dessutom berättar titeln en del om innehållet, vilket inte heller är helt fel. Vad tror ni? Visst är det en titel som inbjuder till närmare granskning av innehållet i boken?