Alan Bradley: Mord är ingen barnlek Översättning: Ylva Stålmarck Lind&co
Flavia de Luca är huvudperson i Alan Bradleys deckarserie, som utspelar sig på den engelska landsbygden i början av 1950-talet. Hon är elva år och bor i en nergången herrgård tillsammans med sin världsfrånvände far och två äldre systrar.
Flavia har två stora intressen i livet: att hämnas på sina systrar (som inte alltid är så snälla mot henne), samt att ägna så mycket tid som möjligt i det kemilaboratorium som hon ärvt efter en släkting. Ofta sammanfaller dessa båda sysselsättningar, när hon blandar mer eller mindre illaluktande giftblandningar att preparera såväl smink som choklad med. Nyfikenheten, en av hennes främsta egenskaper, gör att hon då och då snubblar över onda handlingar som exempelvis mord.
I Den bittra pajens sötma påträffades en död man utanför herrgårdens växthus och den synnerligen brådmogna Flavia såg som sin uppgift att ta reda på vem som bragt mannen om livet och varför. Mord är ingen barnlek heter andra delen i serien, som enligt uppgift kommer att bestå av sju fristående berättelser.
En berömd dockteater kommer till byn och Flavia lyckas bli vän med både den rikskände Rubert Porson och hans assistent Nialla. Inför ett framträdande med Jack och bönstjälken i byns kyrka får Flavia en förevisning av dockteatern och tack vare det kan hon senare räkna ut hur det gått till när dockteatermästaren dör. Det som först ser ut att vara en olycka visar sig snart vara mord. Och därmed är lyckan gjord för Flavia som kan briljera med sin knivskarpa slutledningsförmåga.
Flavia har vissa likheter med Astrid Lindgrens mästerdetektiv Blomkvist, framför allt när det gäller kemiexperimenten. Men den gode Kalle är betydligt mindre påfrestande, kanske beroende på att han har vänner som plockar ner honom på jorden vid behov. På relativt kort tid har jag läst de båda första böckerna i serien om Flavia de Luca, och det är tveksamt om jag orkar igenom fler. De är trivsamma, de är underfundiga och underhållande, men alla mer eller mindre krystat formulerade lustigheter gör mig lite trött.
BBC kommer att göra en tv-serie baserad på böckerna och den ser jag fram emot. Då kan jag fortsätta följa Flavia i lagom dos och utan putslustigheterna och de alltför många metaforerna.
