En kväll för ett par veckor sedan räknade jag alla böcker som står eller ligger i mitt bibliotek. Det var 1.860 stycken. Jag har inte läst allihop. Under några år, tio–femton kanske, läste jag ingenting annat än recensionsböcker (samtidigt som jag köpte böcker som jag ville läsa utan pennan i hand). Dåvarande kulturchefen på tidningen gav mig i stort sett samtliga debutromaner som kom ut. Det var en spännande tid men till slut blev jag trött på att aldrig få välja själv. Och om jag tagit mig på ett uppdrag att recensera en bok var jag tvungen att läsa ut den.

I mina bokhyllor finns många böcker med bokmärken, böcker som jag börjat läsa men inte orkat igenom. Länge har de legat bredvid sängen, eller på ett bord i närheten av en fåtölj, eller någon annanstans där jag inte kunnat missa att se dem, men till slut har de åkt upp på hyllan, med bokmärket kvar så att jag ska kunna fortsätta läsa när andan fallit på.

Den där andan gör sällan det. För några år sedan bestämde jag mig för att våga lägga ner en bok som inte fångar mig. Men fortfarande låter jag bokmärkena vara kvar i den fromma förhoppningen att jag ska en dag ska plocka upp dem.

På bilden finns några av de böcker som jag börjat läsa och ännu inte avslutat. Ibland har jag bara läst några sidor, ibland mer än halva boken. Blonde av Joyce Carol Oates lade jag ner efter att ha läst närmare 500 sidor, utan att tycka att den var dålig. Den vara bara för tjock. Belinda Bauers hyllade debutroman Mörk jord lade jag ner eftersom den gjorde mig deprimerad, vilket jag upptäckte drygt 120 sidor in i boken. Spill av Sigrid Combüchen såg jag verkligen fram emot att läsa, men hundra sidor senare hade jag fortfarande inte kommit in i den. Anne-Lie Högbergs debutroman Det kommer aldrig mer vara du hoppas jag läsa ut. Den kommer inte att åka upp på en bokhylla och glömmas bort förrän den är läst. Men det kan ta tid eftersom jag efter tjugo sidor upptäckt att den inte engagerar mig. Det är problem när det är en bok jag verkligen VILL läsa samtidigt som boken inte vill bli läst av mig. Bokmärket i Sami Saids Väldigt sällan fin ligger drygt hundra sidor in i boken. Tveksamt om jag någonsin plockar upp den, varför den har fått flytta från hyllan närmast sängen till en annan hylla i sovrummet.

Jag träffade Pernilla Alm i Bokhandeln i Laholm för ett par år sedan, när hon presenterade sin debutroman Alltid du. Bokmärket ligger på sidan 75, och jag kämpade verkligen för att komma vidare. Malin Johansson och jag bytte böcker. Hon läste min Kråkprinsessa men jag kom inte igenom hennes Kär lek? Det smärtar mig, eftersom hon gjorde sig besväret att läsa min bok (fast den var bara en tredjedel så tjock som hennes bok). Dessutom gillar jag verkligen hennes blogg.

Jag inbillade mig att jag skulle gilla Anders de la Mottes Geim men efter knappt 80 sidor lade jag den gäspande ifrån mig. Inget för mig. Men bokmärket finns kvar.

En dag ska jag ta steget fullt ut och plocka bort bokmärkena i de böcker jag innerst inne vet att jag inte kommer att läsa ut. Det finns så många böcker och så förskräckligt lite tid.