Mina bokplaner sträcker sig fram till nästa vår. Då kommer fjärde romanen, i en löst sammansatt serie, ut. Sedan vet jag inte mer. Kanske ger jag ut Snökupan i pocket? Kanske samlar jag ihop de noveller jag skrivit genom åren och gör något av dem? Kanske vågar jag ta steget att ge ut andra författares manus?

Jag vet inte. Det fanns en tid då jag hade uppslag och idéer till minst tio romaner. Så är det inte längre. Jag har visserligen en vag idé om en ny roman, men den är just vag. Och kanske helt omöjlig att skriva. Men jag tassar runt den, tittar på den, vänder och vrider och låter den skölja genom mig utan att ta den riktigt på allvar.

När jag åt lunch kom första meningen farande genom luften. Jag hämtade ipaden, öppnade appen Evernote och skrev ner den. Drömmen förde henne alltid till samma plats.

Så gjorde jag en anteckning: Miljöbeskrivning. Ljungheden, de döda träden, det grå huset. Stoppa där, resten kommer senare.

En del författare säger att man alltid ska stryka första meningen. Oftast har jag ingen given första mening, jag brukar skriva om inledningen gång på gång på gång på … I slutversionen av Kråkprinsessan fick jag tag i de första meningarna och visste direkt att jag hade något att jobba utifrån.

Hur det blir med Drömmen förde henne alltid till samma plats vet jag inte. Men jag tänker vänta ett tag innan jag stryker den. Det vore ju bra om det fanns n å g o n t i n g mer än en mening.