Karin Fossum: Carmen och döden Översättning: Margareta Järnebrand (Forum)

Jag slutade läsa Karin Fossum efter Älskade Poona, som kom ut i Sverige i början av 2000-talet. Det är en av de mest gripande och hjärtskärande romaner jag läst och efteråt var jag helt slut och tänkte att eftersom det aldrig kunde bli bättre än så kunde det bara bli sämre.

Men när jag fick hennes senaste roman, Carmen och döden, som hade vackert omslag och inte var mer än 200 sidor lång tänkte jag att det var dags att återuppta bekantskapen med Konrad Sejer och Jacob Skarre.

Fossums deckare är annorlunda än de flesta andra. Här finns poliser, här finns offer och förövare och allt annat som förekommer i genren. Men de är så mycket mer. Och på så mycket färre sidor.

När nästan alla andra deckare tar för sig, helst på minst 500 sidor, är Karin Fossums berättelser sparsmakade och utan en massa onödig text. De är omsorgsfulla, både när det gäller intrigen och karaktärerna. Här finns människor att bry sig om, inget är väl värre än att läsa en bok där man inte är ett dugg intresserad av hur det går med karaktärerna?

Carmen och döden handlar om en förfärlig olyckshändelse. En liten pojke, med Downs syndrom, drunknar i en damm och hans unga mamma försöker förgäves återuppliva honom. Hon gråter och är fullkomligt förtvivlad, medan barnets pappa är mer återhållet chockad. Men hon är stark, återhämtar sig mycket snabbare medan pappan går in i en depression och varken kan eller vill sluta sörja.

Det är någonting i mammans beteende som får Konrad Sejer att undra. Han kan inte riktigt sätta fingret på vad, men hans misstänksamhet är väckt. Kvinnan, egentligen knappt mer än en flicka, visar sig emellertid vara en svår nöt att knäcka, och kanske är det som säger: hon lämnade pojken utan tillsyn i köket några minuter och när hon kom tillbaka hade han sprungit ut och ner till dammen.

Romanen ställer svåra och intressanta frågor, samtidigt som handlingen stillsamt drivs framåt. Det är svårt att komma undan, svårt att bara lägga hennes böcker ifrån sig och tänka att de var en stunds förströelse. De är som sagt något mer. Något djupare, mänskligare och intressantare.