Etikettarkiv: feelgoodroman

Kvinnor, vin och vänner

Postat av

Jag såg en gång ett reportage om författaren Majgull Axelsson, där tittarna fick följa med till hennes skrivarstuga. Hon berättade att hon alltid började med titeln innan hon skrev resten.

Det tycker jag är både fantastiskt och smart och jag önskar att jag vore likadan. Om man har en titel har man en riktning. Ungefär som att det finns författare som skriver baksidestexten först och därmed kokar ner manuset till något hanterbart, ett superkort synopsis.

Jag har varken titel eller synopsis när jag börjar skriva. När jag skrev Sorgbägare hade jag däremot omslagsbilden innan jag ens hade storyn. Men titeln gömde sig länge för mig och jag blev verkligen lättad när jag hittade den.

I mitt nya manus, feelgoodromanen ni vet, tänkte jag länge att den nog skulle förbli titellös. Det måste finnas en första gång för allt och en namnlös roman kan väl vara lika bra som en med titel. Men i vanlig ordning gömde sig titeln någonstans i berättelsen och till slut flöt den upp till ytan och visade sig för mig.

kvinnor_omslag_1

Kvinnor, vin och vänner. Så kommer min nya roman att heta. Jag är faktiskt väldigt nöjd, gillar rytmen och att det nästan blir allitteration i tre av orden, samt att det finns två ”n” i både kvinnor och vänner. Dessutom berättar titeln en del om innehållet, vilket inte heller är helt fel. Vad tror ni? Visst är det en titel som inbjuder till närmare granskning av innehållet i boken?

Våga lita på det undermedvetna

Postat av
Bilden lånad från internet.

Bilden lånad från internet.

Det där med synopsis och detaljplanering när jag skriver romaner är inget för mig, det har jag skrivit om förut. Jag tar ut en ungefärlig riktning och låter sedan romanen växa fram efter hand. Ju mer jag skriver desto mer vet jag om fortsättningen och när jag är klar vet jag oftast varför jag skrivit si eller så.

När jag började skriva min nya roman, som är tänkt att bli en feelgood-roman (om jag bara visste vad som karaktäriserar en sådan; något jag tänker återkomma till) hade jag några karaktärer och en önskan att det skulle gå bra för var och en av dem.

Handlingen utspelar sig under en vecka på Fridhems folkhögskola i Svalöv. En av huvudkaraktärerna skulle bli förälskad under veckan, för kärlek passar fint i en feelgoodroman, tänkte jag. Därför introducerade jag en i mitt tycke lämplig figur för min karaktär att bli kär i.

Första scenen som han var med i var kort och sedan glömde jag bort honom. Tills jag kom på att ”visst ja, hon skulle ju bli förälskad”. In med honom på scenen igen. Och ut en stund, sedan med tvång in i handlingen ytterligare en gång.

Därefter var jag redo att kasta manus och mig själv i ett djupt hål. Det jag skrivit var så fruktansvärt dåligt att det inte fanns minsta chans att rädda det. Jag mådde dåligt en hel dag och en hel kväll och allt jag rörde vid gick sönder eller blev bränt.

Nästa dag bestämde jag mig för att ta bort personen ur manuset. Min huvudperson får klara sig utan kärlek. Lättnaden var stor. Och sedan började det undermedvetna jobba. I en riktning som den även tidigare visat men som jag inte fäst något avseende vid.

Plötsligt klickade kuggarna i varandra och romanmaskineriet började fungera igen. Den ratade figuren kan till och med få en ny chans; inte som försteälskare men en liten roll ska han få.

Jag brukar ofta säga att mina romankaraktärer tar över och bestämmer handlingen. Så är det verkligen. Fast egentligen är det bara det undermedvetna som agerar.

Mitt medvetna jag har ingen aning om hur man skriver en roman, men om jag vågar lita på den delen av medvetenheten som jobbar under ytan – då händer det saker hela tiden.

Stilla eufori – jag skriver på nya romanen

Postat av

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 19.26.33

I går började jag skriva på det som ska bli min första feelgoodroman. Om man ska vara riktigt ärlig har jag 1) skrivit feelgood redan som ung, men det blev aldrig klart eftersom jag tröttnade på den lättsamma tonen, och 2) tjuvstartat skrivandet redan för en månad sedan. Då rensade jag i kalendern och fick en vecka utan något inbokat. Men det blev bara en dag av skrivande eftersom det redan nästa dag dök upp saker som jag var tvungen att ta itu med.

Det var ändå skönt att ha klarat av de där inledande sidorna, och känna att jag var på väg att kravla mig upp på banan igen. Det är ett år sedan jag skrev något på allvar. Så långa skrivpauser brukar jag inte ha. Jag höll visserligen på med redigering av Sorgbägare under förra våren och sommaren, men det är inte riktigt samma sak som att s k r i v a.

Jag tror att det var nyttigt med en paus. Sorgbägare var en svårskriven bok och jag fick kämpa med den varenda dag. Därför var det inte speciellt lustfyllt att skriva den. Om jag inte vetat att jag trots allt motstånd skulle lyckas få den klar hade jag slutat. Men för mig var det inget alternativ: jag hade pratat om den med så många och bestämt publiceringsdatum och allt, så boken kunde inte bara spolas ner i närmaste toalett. I efterhand är jag glad att jag har så pass mycket rutin att jag inte blev rädd när den spjärnade emot. Många har sagt att det är min bästa bok hittills och så är det nog.

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 19.25.33Den nya romanen blir antagligen lättare att skriva. Det är i alla fall vad jag hoppas. Sådant är givetvis svårt att bedöma efter ett par dagar, men jag har haft väldigt trevligt så här i inledningen och romanen är med mig och får mig att vilja flyga.

Vilket för övrigt kan passa bra så här i Blåkulletider när många kärringar är ute och luftar kvastarna.