I dag fick jag hem sandblandad jord som jag ska ha som underlag till en blomsteräng. Jag har beställt och fått fröer som ska passa till tio kvadratmeter kalkfattig torräng, och i eftermiddags kom kranbilen för att tippa av jorden. Varje gång det kommer en stor kranbil vars skopa är fjärrstyrd blir jag grymt imponerad. Vilken precision! Till synes utan minsta problem lades jorden i små högar och jämnades ut, knappt en tesked jord hamnade utanför den grop som grävts för ängsprojektet. Jag stod kvar och glodde tills arbetet var gjort, oförmögen att flytta mig av ren fascination.

Sedan körde jag till affären för att handla, och då blev jag fascinerad igen, fast av helt andra skäl. I mina trakter av världen har det varit tre hyfsat varma dagar, men i dag har vinden varit kylig och solen hållit sig borta. Trots detta har många bestämt att nu är det sommar, nu är det varmt och nu är det dags att vara barfota i sandaler och vadlånga byxor. Vad händer om det blir ännu kallare? (Blåfrusna fötter?) Eller när det blir varmare. Vad händer när det verkligen blir sommar? Då är alla möjligheter att klä sig svalare redan uttömda. Vid en temperatur på knappt tolv grader. Jag blir lika fascinerad varje vår när jag ser folk gå lättklädda under riktigt kyliga vårdagar, bara för att det varit sol och varmt ett par dagar.

Men det är väl så: vi svenskar längtar så intensivt efter sol och värme att vi försöker tvinga fram den med hjälp av sandaler och shorts.