Den här boken, Andelen av George Pelecanos, köpte jag i en sådan där kampanj ”köp fyra – betala för tre”. Jag uppskattade att den bara har 242 sidor och tänkte att den nog skulle kunna slinka ner. Pelecanos är dessutom en av männen bakom tv-serien The Wire, som är en höjdare på alla sätt och jämte Vita Huset (West wing) helt enkelt bäst. Men jag hade aldrig räknat med att hitta inspiration till mitt skrivande i Andelen. Jag tror att det är något med språket, sättet att berätta. Kortfattat, medvetna upprepningar som är välgörande för rytmen.

När jag läser något som inspirerar mig så här händer något med mitt eget språk. Jag vågar mer. Men jag är fullkomligt övertygad om att ingen annan skulle märka någon skillnad; det som händer sker inom mig.

Jag tänker, än en gång, att det som kan sägas med få ord (och på få boksidor) är det som verkligen är värdefullt. Det är där författaren har tänkt igenom och vägt varje ord, plockat bort alla passager som inte behövs, rensat bort allt onödigt tingel tangel. De allra flesta böcker, i synnerhet i deckargenren, skulle kunna kortas mer än omfånget på Pelecanos bok. Varför anses det vara fint att skriva långt när underbart är kort?