Jag är helt hopplös. När jag körde till jobbet i dag hörde jag en låt av Antony & The Johnsons. Jag har hört honom förut, första gången i ett program med Leonard Cohen-låtar.

På Youtube hittade jag flera klipp, bland annat Cohens If It Be Your Will. Tårarna ville fram. Jag satt på jobbet med närmare tio timmars arbetstid framför mig och var nära att ta till lipen för en vacker röst i en vacker låt.

Sedan kollade jag TT:s utrikesnyheter. Higgspartikeln är funnen. Den är uppkallad efter Peter Higgs, som på 1960-talet förespådde dess existens. Partikeln förklarar vår existens (gud, det var nog inte du som skapade oss, trots allt). Peter Higgs är 83 år i dag och blev överlycklig när han fick höra nyheten. Sådär, då var jag nära att gråta igen.

Och härom dagen grät jag på väg till jobbet när jag hörde Klara Zimmergren berätta om ett sto vars föl dog, och efter flera timmar tillsammans med det döda fölet täckte hon över sin unge med hö. Jag gråter faktiskt bara av att skriva det.

Om det ska fortsätta så här kommer jag till slut inte att kunna vistas ute bland folk. Det räcker ju att en jordgubbe blir mosad på gatan för att jag ska gråta. Eller att en vacker sång ska röra vid mitt hjärta, som vackra sånger ofta gör.

Pinsamt.