Och här är länk till recensionen av Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Den har publicerats i Hallandsposten och Hallands Nyheter.
Etikettarkiv: hallands nyheter
Att bli recenserad – eller inte
Det här med recensioner, det är inte lätt. Det finns författare som vägrar att läsa recensioner av egna böcker, och det finns författare som besinningslöst googlar i jakten på ALLT som skrivs om ens böcker.
En recension kan lyfta eller sänka en bok. Fast kanske inte så mycket som vi tror, och kanske inte heller så mycket just på litteraturområdet som inom exempelvis teater. I PO Enquists Ett annat liv berättar författaren om Broadwayuppsättningen av Tribadernas natt och om hur föreställningen tvärdog natten efter premiären när den viktigaste recensenten skrev negativt. Det är både fascinerande och skrämmande att en enda person kan hålla den makten i sin hand.
För en i princip helt okänd författare finns det andra problem än att bli dissad av en inflytelserik kritiker. Det är att bli recenserad överhuvudtaget. Sorgbägare fick en fin recension i Hallandsposten/Hallands Nyheter (två olika tidningar men samma recension, så ser det ut överallt i medie-Sverige nu för tiden) men i övrigt har det varit skralt med tidningsrecensioner. Det kan bero på ointresse från kulturredaktionerna men även på att jag inte skickat boken till några kulturredaktioner. Åtminstone inte till dagstidningar. Och inte till bloggare heller, för den delen. Ändå har jag fått ett par omdömen, skrivna av Monika Häägg och Birgitta Fernström. För det är jag både tacksam och väldigt glad.
I dag fick jag recension från BTJ. Det är inte alla förunnat eftersom BTJ har blivit allt mer restriktiva i sitt urval. Jag skickade med ett kort utdrag ur recensionen i Hallandsposten, vilket kan ha påverkat.
Det positiva med att få ett omdöme av BTJ är att man kommer med i det häfte som skickas ut till biblioteken och ligger till grund för deras beställningar. Om man inte finns med i häftet är det inte givet att biblioteken någonsin får veta att boken finns.
Det är inte tillåtet att citera hela recensionen, något som BTJ nogsamt påpekar. Varför vet jag inte. Därför blir det bara några ord ur Mia Sätterlunds omdöme av Sorgbägare: Det är en berättelse som griper tag och som man vill följa till slutet.
Börjlind – Den tredje rösten/recension
Cilla och Rolf Börjlind: Den tredje rösten (Norstedts) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter
Cilla och Rolf Börjlind är tillbaka med andra delen i sin serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. Titeln, Den tredje rösten, är själva nyckeln till gåtans lösning och får därför inte sin förklaring förrän i slutet av boken.
En tid har gått sedan upplösningen av de våldsamma händelserna i förra boken, Springfloden. Olivia har varit i Mexiko för att söka sina rötter, och när hon återvänder till Stockholm har hon bestämt sig för att lägga polisyrket på hyllan och i stället läsa konstvetenskap.
Den före detta polisen Tom Stilton har lämnat det hårda livet som uteliggare och hyr rum på en pråm, hos Luna, en kvinna med en märklig tatuering på armen.
Olivia och Tom talar inte med varandra, eftersom Olivia anser att han svikit henne. Men då den här serien handlar om dem blir de naturligtvis tvungna att till slut återuppta kontakten.
De två brott som sker ser inte ut att ha något samband. En tulltjänsteman hittas hängd i sin villa i Stockholm – en kvinna påträffas styckad och nergrävd i ett strövområde i Marseille.
Olivia blir ofrivilligt inblandad i det första brottet, där det som först ser ut som ett självmord i själva verket är mord. Och Tom hamnar, tillsammans med en nära vän till den styckade kvinnan, i Marseille.
Börjlindarna har åter skrivit en rapp berättelse, väl förankrad i det aktuella nyhetsflödet. Såväl illa skötta äldreboenden som Lundsberg (fast där kunde författarna naturligtvis inte känna till den senaste händelseutvecklingen) är viktiga delar i den intrikata intrigen.
Karaktärerna är tillräckligt intressanta för att man ska vilja veta mer om dem, och författarna är smarta nog att ge små bitar men inte hela sanningen på en gång. Här finns mer att hämta. Språket är korthugget och effektivt, inte märkvärdigt på något vis men inte heller undermåligt. Eftersom författarparet är manusförfattare är det inte svårt att se boken som tv-serie, och så lär det också bli.
Låt oss bara hoppas att den påbörjade serien inte med tiden blir lika urvattnad som Beck, utan hellre i stil med Graven och Morden, som paret också står som manusförfattare till. Än så länge ser det bra ut.