Börjlind/Springfloden – recension

Cilla & Rolf Börjlind: Springfloden (Norstedts)
Även recenserad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Cilla och Rolf Börjlind är två av Sveriges mest kända manusförfattare i spänningsgenren. De har bland annat de hyllade tv-serierna Graven och Morden på sitt samvete, samt en lång rad Beck-filmer.

Nu är de aktuella med sin första bok, Springfloden, som också är inledningen till en serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. (Frågan är om det behövs fler svenska spänningsserier.)

Olivia är en ung polisstudent som bestämmer sig för att lägga några sommarveckor på ett frivilligt elevarbete, ett så kallat cold case, som hennes pappa var med och utredde när det var aktuellt. En gravid kvinna grävdes ner levande i sanden, så att bara hennes huvud stack upp, chanslös när springfloden kom. Mordet iakttogs av en nioårig pojke, men klarades aldrig upp. Den mördade kvinnan kunde inte ens identifieras.

Olivias uppgift är att se om fallet skulle ha varit möjligt att lösa med dagens teknik, exempelvis dna. Eftersom hennes pappa inte längre är i livet försöker hon få tag i den andre polisen som utredde fallet. Men Tom Stilton är inte kvar vid polisen och ingen vill prata om honom.

Parallellt med Olivias sökande efter Stilton, och efter eventuella ledtrådar till Strandfallet, som det kallas, händer andra saker i huvudstaden. En affärsman tvingas lyssna till en ovälkommen inspelning om ett beordrat mord, en ung liga misshandlar och dödar hemlösa samtidigt som de filmar händelserna och lägger ut på nätet, och en ung pojke är på väg att råka riktigt illa ut i sin kamp för att tjäna pengar så att mamman inte längre behöver gå på gatan.

Det är många trådar och många personer att hålla reda på, till slut orkar jag inte bry mig om vem som är vem. Eftersom Börjlindarna kan sitt hantverk lyckas de trots allt få mig att hänga kvar i berättelsen och på sidan 151 kommer den definitiva vändpunkten som gör mig intresserad och engagerad på allvar. 20 sidor senare dyker Martin Becks granne upp i en grovsop, komplett med rödtonade glasögon och solkig stödkrage, vilket gör mig ännu mer positivt inställd. Sådana små blinkningar till publiken uppskattas!

Författarna skriver på en korthuggen effektiv prosa, mycket sällan utsmyckad med sådant som kan göra språket njutbart. Det fungerar väl, den här boken är skriven för spänningens skull och inget annat.

Det är ganska givet att den kommer att filmas. Min enda förhoppning är att Tom Stilton görs av en skådespelare som inte varit med i varenda svensk polisfilm de senaste 20 åren. Olivia Rönning kan med fördel spelas av Sofia Pekkari. Och ja, jag ser fram emot nästa bok i serien.

 

Den sista safarin – recension

Deon Meyer: Den sista safarin
Översättning: Mia Gahne (Weyler)

Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten
och Hallands Nyheter

Lemmer (som ogärna uppger sitt förnamn) är en vit privatdetektiv och livvakt med ett våldsamt förflutet. Han är bra på att läsa av andra människor, och om han inte behövt pengarna hade han tackat nej när Emma le Roux vill köpa hans tjänster. Lemmer är övertygad om att hon inte pratar sanning. Hon påstår sig ha sett sin bror på tv, trots att brodern varit försvunnen, och förmodat död, i tjugo år. Efter att hon ringt till polischefen i området där brodern varit synlig, misstänkt för att kallblodigt ha skjutit ihjäl några tjuvjägare, blir hon attackerad i sitt hem av tre maskerade män. Hon lyckas fly och är fast besluten att ta reda på om hennes försvunne bror, Jacobus, fortfarande lever trots att alla hon pratar med hävdar att mannen hon såg i tv omöjligt kan vara han.

Lemmer borde som sagt tackat nej, men gör det inte. Han är motvilligt imponerad av unga Emma, och har inget emot att tillbringa lite tid i hennes sällskap.

Deras färd tar dem till Krugerparken, och väl där börjar det hända saker som så småningom får Lemmer att omvärdera både Emma och sitt eget omdöme.

Den sydafrikanske författaren Deon Meyers nya thriller, Den sista safarin, är både spännande och intressant, inte minst för skildringen av ett Sydafrika med gigantiska problem och inre motsättningar. Apartheid är officiellt borta, men hatet mellan olika folkgrupper blommar alltjämt. Och frågan om vem som har rätten till land avgörs inte vid förhandlingsbordet, utan med betydligt blodigare metoder.

Förra romanen, Tretton timmar, utspelade sig mestadels i Kapstaden, i en jakt på tiden som var så brutalt spännande att det knappt gick att läsa. Den sista safarin är inte lika tempofylld, inte lika nagelbitaraktig, men inte mindre läsvärd. Meyer är bra på att mejsla fram karaktärer, han är kunnig och engagerad i det han skriver om och han ger oss västerlänningar en inblick i en värld och miljö som vi vanligtvis inte möter.

Och även om Den sista safarin definitivt inte väjer för våld är det inget frossande i blodiga detaljer och våld i underhållningssyfte, som det alltför ofta blir när framför allt amerikanska författare får fria händer.

Deon Meyer är tyngre och bättre.

Journal 64 – recension

Jussi Adler-Olsen: ”Journal 64” Översättning: Leif Jacobsen (Bra Böcker)
Recensionen har tidigare varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Jussi Adler-Olsen är mästerlig i konsten att driva upp spänningen i sina romaner. Den nya, Journal 64, är inget undantag. Upplägget är liknande som i tidigare böcker: kriminalinspektör Carl Mørck, som är chef för Avdelning Q, försöker fördriva tiden utan att behöva jobba. Hans sekreterare Rose tvingar på honom ett fall som hon tycker ser intressant ut. Motvilligt tar han sig an det, tillsammans med assistent Assad och nämnda Rose borrar han sig ner i fallet och utsätter både sig själv och sin omgivning för livsfara innan det är över och fallet är löst. Avdelning Q är från början en reträttplats för Mørck, som är oönskad i poliskåren efter ett fall där en av hans kolleger sköts till döds, en annan skadades svårt och han själv klarade sig med en lätt skada. På avdelningen hamnar gamla fall som aldrig klarats upp. Det Rose rotar fram den här gången är de underliga omständigheterna kring ett antal försvinnanden.

Parallellt med Mørcks sökande efter sanningen får läsaren veta vad det egentligen var som hände, och vad som ledde fram till händelserna. Det handlar om grovt maktmissbruk, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vem som är värdig att få barn och vem som är så underlägsen att endast en tvångssterilisering kan vara lösningen.

En av de drivande i den hemliga rörelsen är fortfarande verksam. Delar av hans visioner har han omsatt i ett parti som är på väg in i den danska politikens finrum. Men de gamla takterna sitter i och hans arrogans och maktfullkomlighet vet inga gränser.

Journal 64 är, som Adler-Olsens tidigare böcker, en otäck historia om människor man inte gärna skulle vilja möta i en gränd en mörk kväll. Tonen i böckerna bryter skarpt mot det otäcka genom sina, ibland, putslustiga formuleringar som ofta balanserar på gränsen till det uthärdliga. Jag skulle inte ha något emot om författaren tonade ner de kvickheterna. Humorn får gärna vara kvar, men inte nödvändigtvis i den farsartade formen utan med aningen mer finess.

Men med det sagt är det bara att konstatera: Jussi Adler-Olsen har lyckats igen. Få böcker ur årets utgivning lär nå upp till den spänning han bjuder på. Och då vet läsaren ändå nästan allt i förväg. Nästan allt, som sagt.