Etikettarkiv: hallandsposten

Gamla datorer

Postat av

Ingen av mina datorer har slutat fungera. De har bara blivit för gamla och ställts undan. Innan jag ställt undan dem har jag tömt hårddiskarna och sparat det som varit värt att spara. INTE.

Jag önskar verkligen att jag hade gjort så. När jag skulle samla ihop kåserier till Cayenne – kryddpojken med bett, fick jag leta i alla mina gamla datorer. Jag tror att jag hittade alla kåserier som handlade om honom, men helt säker är jag inte. Det tar sin tid att leta igenom hundratals kåserier.

Nu har jag sökt efter noveller som jag ska ha i mina e-bokssamlingar. Och jag sitter omgiven i soffan av två gamla bärbara datorer, medan det finns en gammal stationär dator i biblioteket. Allihop har innehållit noveller som jag kan ha nytta av. Men vilket onödigt jobb det är att behöva starta dessa gamla urtidsmodeller och leta igenom när jag borde ha sparat allt på en extern hårddisk.

CIMG0380Jag vet inte om jag hittat alla noveller som jag skrivit de senaste åren. Det är inte speciellt många, jag var drygt sjutton när jag lade min novellkarriär bakom mig, och de novellerna finns definitivt inte på någon dator. Dem skrev jag på min röda Olivetti Valentine och skickade till en tjejtidning som gladeligen publicerade dem, trots att de inte direkt passade in i mallen (= i stället för romantiska berättelser skrev jag om fängelser, droger, äldreboenden, ungar som åkte tåg och en massa andra, för sammanhanget, udda ämnen). Sedan tog det rätt många år innan jag tog upp novellskrivandet igen och under några år krängde ur mig korta stycken med handlingen förlagd till sommartid. Detta för att de skulle passa in i Hallandspostens sommartidningar.

Och nu ska de få nytt liv i mina små eboks-samlingar. Det ska bli kul att redigera och se om de håller fortfarande.

Louise Penny Nådastöt – recension

Postat av

Nådastöt är Louise Pennys andra deckare i serien om kommissarie Gamache. Båda denna och hennes första bok, Mörkt motiv, utspelar sig i den fiktiva lilla orten Three Pines i Kanada. Det är en vacker by med en samling intressanta invånare. Dessvärre drabbas de då och då av mord. I första boken var det en älskad byinvånare som blev mördad, men i Nådastöt anser alla att CC de Poitiers får vad hon förtjänar.

Redan i bokens första mening får läsaren besked om att det är hon som är offret. Sedan får vi veta att CC är ett hår av hin, en egoistisk skata utan ett enda försonande drag. Skildringen av CC är skrämmande platt och får mig att misströsta om resten av boken.

Därnäst följer en närmast osannolik idyll, då vi får ta del av julförberedelserna bland byinvånarna i Three Pines. Vid det laget är jag redo att ge upp. Men det tar sig vid den traditionella curlingmatchen ett par dagar efter julhelgen, när döden slår till mot CC och idyllen.

Kommissarie Armand Gamache återvänder med glädje till byn, där han vid det förra mordet skaffade sig en rad goda vänner. Han tar in på byns pensionat tillsammans med sina närmaste medarbetare (samt en ovälkommen assistent, grovt tillyxad, som alla trodde var ute ur matchen efter förra boken).

Genom att lyssna mer än förhöra bildar sig Gamache en uppfattning om vilka hemligheter som döljer sig bland byns invånare. Ändå är han nära att ta miste, när sanningen så småningom rullas upp.

Louise Pennys romaner har jämförts med Agatha Christies och PD James, en jämförelse jag bara delvis håller med om (PD James är mycket bättre). Precis som i de flesta andra deckare i den här skolan, där frånvaron av action är det mest framträdande draget, är det karaktärerna som är intressantast. Trots den tveksamma inledningen är det synnerligen trivsam läsning och jag återser gärna Gamache och invånarna i Three Pine igen, men det bekymrar mig att någon måste mördas. Byn är liten och två mord är illa nog, ett tredje är mer än byn kan tåla. Så det vore nog hälsosammare att förlägga nästa intrig till grannbyn eller någon av de större städerna. Kopplingen till Three Pine går säkert att finna på ett annat sätt.

 

Börjlind/Springfloden – recension

Postat av

Cilla & Rolf Börjlind: Springfloden (Norstedts)
Även recenserad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Cilla och Rolf Börjlind är två av Sveriges mest kända manusförfattare i spänningsgenren. De har bland annat de hyllade tv-serierna Graven och Morden på sitt samvete, samt en lång rad Beck-filmer.

Nu är de aktuella med sin första bok, Springfloden, som också är inledningen till en serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. (Frågan är om det behövs fler svenska spänningsserier.)

Olivia är en ung polisstudent som bestämmer sig för att lägga några sommarveckor på ett frivilligt elevarbete, ett så kallat cold case, som hennes pappa var med och utredde när det var aktuellt. En gravid kvinna grävdes ner levande i sanden, så att bara hennes huvud stack upp, chanslös när springfloden kom. Mordet iakttogs av en nioårig pojke, men klarades aldrig upp. Den mördade kvinnan kunde inte ens identifieras.

Olivias uppgift är att se om fallet skulle ha varit möjligt att lösa med dagens teknik, exempelvis dna. Eftersom hennes pappa inte längre är i livet försöker hon få tag i den andre polisen som utredde fallet. Men Tom Stilton är inte kvar vid polisen och ingen vill prata om honom.

Parallellt med Olivias sökande efter Stilton, och efter eventuella ledtrådar till Strandfallet, som det kallas, händer andra saker i huvudstaden. En affärsman tvingas lyssna till en ovälkommen inspelning om ett beordrat mord, en ung liga misshandlar och dödar hemlösa samtidigt som de filmar händelserna och lägger ut på nätet, och en ung pojke är på väg att råka riktigt illa ut i sin kamp för att tjäna pengar så att mamman inte längre behöver gå på gatan.

Det är många trådar och många personer att hålla reda på, till slut orkar jag inte bry mig om vem som är vem. Eftersom Börjlindarna kan sitt hantverk lyckas de trots allt få mig att hänga kvar i berättelsen och på sidan 151 kommer den definitiva vändpunkten som gör mig intresserad och engagerad på allvar. 20 sidor senare dyker Martin Becks granne upp i en grovsop, komplett med rödtonade glasögon och solkig stödkrage, vilket gör mig ännu mer positivt inställd. Sådana små blinkningar till publiken uppskattas!

Författarna skriver på en korthuggen effektiv prosa, mycket sällan utsmyckad med sådant som kan göra språket njutbart. Det fungerar väl, den här boken är skriven för spänningens skull och inget annat.

Det är ganska givet att den kommer att filmas. Min enda förhoppning är att Tom Stilton görs av en skådespelare som inte varit med i varenda svensk polisfilm de senaste 20 åren. Olivia Rönning kan med fördel spelas av Sofia Pekkari. Och ja, jag ser fram emot nästa bok i serien.