Etikettarkiv: hallandsposten

Cayenne – katten och boken

Postat av

I dag fyller min katt Cayenne tio år. När jag funderade på att ge ut en kåserisamling om honom var det givet att den skulle komma ut på kattpojkens födelsedag. Han har ingen aning om att han fyller år, men han har verkligen uppskattat dagens specialkost på extra fina bitar fisk och räkor.

I morgon är det tillbaka till verkligheten igen.

Och i dag kommer alltså Cayenne – kryddpojken med bett ut på Grim förlag. Jag har vissa förhoppningar på boken, eftersom jag vet att den passar alla som tycker om katter och gillar feel good-böcker. Det känns bra att skriva något som är lättsamt och roligt som omväxling till de mer allvarligt menade romanerna. Dessutom är nästan samtliga kåserier testade på publik: de har varit publicerade i Hallandsposten. Kommentarerna är däremot nyskrivna.

Fred Vargas Budbäraren – recension

Postat av

Fred Vargas: Budbäraren Översättning: Einar Heckscher (Sekwa) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Jag upptäckte franska författaren Fred Vargas genom en tv-serie som gick i SVT för några år sedan och byggde på en av hennes romaner med kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i huvudrollen.

Det var kärlek direkt. En tid senare gav Wahlström & Widstrand ut Vargas I de eviga skogarna och jag upptäckte att jag uppskattade Fred Vargas sätt att skriva.

Nu har bokförlaget Sekwa, som specialiserat sig på översatt fransk litteratur, tagit över och ger ut två böcker av Vargas i höst. Den första, Budbäraren, är en reviderad pocketutgåva och handlar om en av de värsta farsoterna genom tiderna, pesten.

Budbäraren är en man som då och då talar med sin farfars farfar, som på sin tid förtjänade sitt levebröd genom att ropa ut nyheter i gathörnen. Kan det vara något även för en sentida ättling att slå sig på? Joss testar. Varje kväll hänger han upp en urna i ett träd och varje morgon plockar han ner urnan och vittjar den på meddelanden som människor lagt i den. För några slantar läser han upp dem och har varje dag sin trogna publik.

Oftast är det annonser och harmlösa upprop, men så börjar det komma näst intill obegripliga meddelande, något som väcker en av stammisarnas intresse. Han börjar forska i var texterna, som han känner igen, kommer ifrån och blir alltmer övertygad om att den som lagt dem i urnan är ute efter att förebåda pesten.

Samtidigt får Jean-Baptiste Adamsberg in rapporter om skadegörelse på lägenhetsdörrar i olika områden av Paris. Någon har roat sig med att rita dit symboler som påminner om spegelvända fyror. Dock inte på samtliga dörrar.

Och så sker det första dödsfallet. En man hittas avliden i sin säng, med loppbett i ljumskarna och svarta fläckar på kroppen. Är det pesten, den svarta döden, som slagit till? Dödsfallet följs av flera och paniken sprider sig.

Fred Vargas är historiker och arkeolog, med medeltiden som specialitet. Det märker man i den här romanen. Men till skillnad från många svenska deckarförfattare, som hämtar inspiration och motiv i gångna generationers historier och ibland halvtaffligt gestaltar denna tid i vartannat kapitel, låter Vargas sin kunskap sippra ut på ett naturligt sätt i exempelvis dialog mellan de medverkande.

Hon är briljant. Hennes språk är utsökt, intrigerna är annorlunda, hennes polis Adamsberg är en flanerande tänkare med uppenbara problem att komma ihåg namn, men med ett bildminne som är desto bättre.

Och en något nonchalant inställning till kvinnor, i synnerhet de som står honom nära.

Jag hoppas att Sekwas nylansering av Fred Vargas böcker kommer att innebära att hon slår igenom stort och brett i Sverige. Hennes annorlunda deckare är kanske det bästa som finns i genren.

 

Den sista safarin – recension

Postat av

Deon Meyer: Den sista safarin
Översättning: Mia Gahne (Weyler)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten
och Hallands Nyheter

Lemmer (som ogärna uppger sitt förnamn) är en vit privatdetektiv och livvakt med ett våldsamt förflutet. Han är bra på att läsa av andra människor, och om han inte behövt pengarna hade han tackat nej när Emma le Roux vill köpa hans tjänster. Lemmer är övertygad om att hon inte pratar sanning. Hon påstår sig ha sett sin bror på tv, trots att brodern varit försvunnen, och förmodat död, i tjugo år. Efter att hon ringt till polischefen i området där brodern varit synlig, misstänkt för att kallblodigt ha skjutit ihjäl några tjuvjägare, blir hon attackerad i sitt hem av tre maskerade män. Hon lyckas fly och är fast besluten att ta reda på om hennes försvunne bror, Jacobus, fortfarande lever trots att alla hon pratar med hävdar att mannen hon såg i tv omöjligt kan vara han.

Lemmer borde som sagt tackat nej, men gör det inte. Han är motvilligt imponerad av unga Emma, och har inget emot att tillbringa lite tid i hennes sällskap.

Deras färd tar dem till Krugerparken, och väl där börjar det hända saker som så småningom får Lemmer att omvärdera både Emma och sitt eget omdöme.

Den sydafrikanske författaren Deon Meyers nya thriller, Den sista safarin, är både spännande och intressant, inte minst för skildringen av ett Sydafrika med gigantiska problem och inre motsättningar. Apartheid är officiellt borta, men hatet mellan olika folkgrupper blommar alltjämt. Och frågan om vem som har rätten till land avgörs inte vid förhandlingsbordet, utan med betydligt blodigare metoder.

Förra romanen, Tretton timmar, utspelade sig mestadels i Kapstaden, i en jakt på tiden som var så brutalt spännande att det knappt gick att läsa. Den sista safarin är inte lika tempofylld, inte lika nagelbitaraktig, men inte mindre läsvärd. Meyer är bra på att mejsla fram karaktärer, han är kunnig och engagerad i det han skriver om och han ger oss västerlänningar en inblick i en värld och miljö som vi vanligtvis inte möter.

Och även om Den sista safarin definitivt inte väjer för våld är det inget frossande i blodiga detaljer och våld i underhållningssyfte, som det alltför ofta blir när framför allt amerikanska författare får fria händer.

Deon Meyer är tyngre och bättre.