Etikettarkiv: hallandsposten

Journal 64 – recension

Postat av

Jussi Adler-Olsen: ”Journal 64” Översättning: Leif Jacobsen (Bra Böcker)
Recensionen har tidigare varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Jussi Adler-Olsen är mästerlig i konsten att driva upp spänningen i sina romaner. Den nya, Journal 64, är inget undantag. Upplägget är liknande som i tidigare böcker: kriminalinspektör Carl Mørck, som är chef för Avdelning Q, försöker fördriva tiden utan att behöva jobba. Hans sekreterare Rose tvingar på honom ett fall som hon tycker ser intressant ut. Motvilligt tar han sig an det, tillsammans med assistent Assad och nämnda Rose borrar han sig ner i fallet och utsätter både sig själv och sin omgivning för livsfara innan det är över och fallet är löst. Avdelning Q är från början en reträttplats för Mørck, som är oönskad i poliskåren efter ett fall där en av hans kolleger sköts till döds, en annan skadades svårt och han själv klarade sig med en lätt skada. På avdelningen hamnar gamla fall som aldrig klarats upp. Det Rose rotar fram den här gången är de underliga omständigheterna kring ett antal försvinnanden.

Parallellt med Mørcks sökande efter sanningen får läsaren veta vad det egentligen var som hände, och vad som ledde fram till händelserna. Det handlar om grovt maktmissbruk, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vem som är värdig att få barn och vem som är så underlägsen att endast en tvångssterilisering kan vara lösningen.

En av de drivande i den hemliga rörelsen är fortfarande verksam. Delar av hans visioner har han omsatt i ett parti som är på väg in i den danska politikens finrum. Men de gamla takterna sitter i och hans arrogans och maktfullkomlighet vet inga gränser.

Journal 64 är, som Adler-Olsens tidigare böcker, en otäck historia om människor man inte gärna skulle vilja möta i en gränd en mörk kväll. Tonen i böckerna bryter skarpt mot det otäcka genom sina, ibland, putslustiga formuleringar som ofta balanserar på gränsen till det uthärdliga. Jag skulle inte ha något emot om författaren tonade ner de kvickheterna. Humorn får gärna vara kvar, men inte nödvändigtvis i den farsartade formen utan med aningen mer finess.

Men med det sagt är det bara att konstatera: Jussi Adler-Olsen har lyckats igen. Få böcker ur årets utgivning lär nå upp till den spänning han bjuder på. Och då vet läsaren ändå nästan allt i förväg. Nästan allt, som sagt.

Dubbelexponering utan skärpa

Postat av

Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Suzanna Dilber: Dubbelexponering (Forum)

Två kvinnor, två män. En startbild, sjutton scener och en slutbild. Det är komponenterna i Suzanna Dilbergs debutroman ”Dubbelexponering”. Den handlar om kärlek och otrohet, om svek, sorg och självbedrägeri.

I den ena exponeringen hittar vi en kvinna som av en väninna får veta att hennes man är otrogen. När hon konfronterar honom kommer den verkliga chocken: mannen har träffat en annan, mycket yngre, kvinna i tre år.

I den andra exponeringen framträder en kvinna som är älskarinna åt en man som aldrig kan ge besked om han tänker lämna sin familj för att satsa på deras förhållande. Hon vet att de älskar varandra, så pass känner hon honom. Men räcker det? Flera gånger försöker hon förgäves göra sig fri, men det behövs inte mer än ett telefonsamtal förrän hon är fast igen.

Den bedragna kvinnan i första exponeringen lämnar sin man och flyttar till Gotland under några månader för att göra en omstart, få tid att tänka och återhämta sig från mannens svek.

Vi får växelvis följa de båda kvinnorna och som läsare väntar jag på att exponeringarna någon gång ska gå ihop, bilda en fullständig bild. Visserligen anar jag ett slumpmässigt möte redan i den första scenen, men det måste väl komma något mer. Vad finns det annars för anledning att skriva på det här sättet, bygga en roman så?

Suzanna Dilber väljer att inte ge några svar. Eller åtminstone att lämna svaren hängande i luften, som tvätt på ett sträck mellan två träd på Gotland.

Jag föredrar avsnitten om den bedragna kvinnan, det finns en rörelse i skildringen av kvinnan som flyttar till Gotland och hamnar i ett fult smutsigt hus på en leråker vid en årstid som inte är smickrande för ”Öyn”. Avsnitten av kvinnan som är älskarinna är svagare. Beskrivningen av hennes känslor blir aldrig mer än just beskrivningar. Hon känner mycket, vassa stick i magen, hjärtat som far runt i kroppen. Men det blir bara ord och själv känner jag ingenting annat än trötthet. Jag saknar gestaltning och dialog.

Det finns drabbande scener i boken, små utsnitt av livet som lägger sig direkt på huden. Då ser jag skickligheten hos författaren, lyhördheten, iakttagelseförmågan. Men allt för mycket blir transportsträckor som jag snabbt passerar.

Så riktigt hela vägen når inte Suzanna Dilber med sin debut. Kanske gör hon det nästa gång?

När skuggorna får liv

Postat av

Recension av Helene Turstens nya deckare. Texten har tidigare varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Helene Tursten: I skydd av skuggorna (Pirat)

I Norge är det tradition att dra till fjälls under påskhelgen med väskan fullastad av deckare. Här i Sverige är vi antagligen hellre ute i trädgården, eller, om vi trots allt drar till fjälls, kanske i baren på en after ski.

Piratförlaget gör i alla fall sitt bästa för att hålla liv i påskdeckartraditionen. I år är det Helene Turstens I skydd av skuggorna som får bära titeln Årets påskdeckare. Som vanligt står kriminalinspektör Irene Huss och hennes familj i fokus. Maken Krister, kock till yrket, har nyligen tagit över en restaurang, paret har lämnat sitt hus och flyttat till en lägenhet i Göteborgs innerstad, döttrarna artar sig väl och tillvaron kan knappt vara ljusare.

Men så börjar skuggorna röra på sig och allt förändras.

Det börjar med att ett pizzabud blir vittne till hur en brinnande man stapplar ut ur ett hus i Göteborgs övergivna hamnkvarter och dör inför ögonen på honom. Byggnaden har tillhört ett av stadens kriminella gäng och polisen befarar att ett krig mellan de olika grupperingarna är under uppsegling.

Familjen Huss firar att Krister blivit restaurangägare. Men glädjen förbyts i fasa när en bomb under familjens bil detonerar utanför restaurangen. Bomben är av samma typ som de kriminella gängen använder. Är det ett misstag, eller är bomben verkligen avsedd för Krister och hans familj? Varför, i så fall? Krister tiger, men Irene anar att han döljer någonting.

Snart står det klart att familjen svävar i livsfara. Och att det finns en läcka i den innersta kretsen hos polisen.

Helene Turstens  deckare är otäckt aktuell. Vad händer när vanliga människor hamnar i vägen för de kriminella gängen, när de hamnar i skuld och tvingas se sina drömmar gå upp i rök?

Ofta känns det krystat när huvudpersonen dras in i själva mordintrigen och blir delaktig på ett personligt plan. Men den här gången fungerar det väldigt bra. Just restaurangbranschen ligger väl till när det handlar om exempelvis beskyddarverksamhet.

Medan jag läser undrar jag hur Irene ska kunna rädda sin familj, och jag kan inte i förväg lista ut lösningen, ser den inte komma förrän den uppenbarar sig. Möjligen en aning lättköpt, med facit i hand, men jag tycker ändå att Tursten lyckas övertyga.

I skydd av skuggorna är en utmärkt deckare att ta med sig på en eventuell fjälltur. Eller läsa hemma i favoritfåtöljen.